Ditt, mitt, vårt liv – Sofie Samuelsson gästbloggar

“Men kanske ännu mer tänker jag på de mänskliga relationer som skapas, fördjupas och bleknar varje dag på biblioteken.” Sofie Samuelsson, Regionbibliotek Stockholm och tidigare ungdomsbibliotekarie i Hallonbergen, bloggar om skrivande, biblioteket och om oss alla.

Gholam Sakhi var i yngre tonåren när han ensam, utan sin familj, flydde från Afghanistan till Sverige. I boken “Efter varje natt kommer en ny dag” berättar han:

Första gången jag besökte ett bibliotek var i Hedemora. Jag visste inte hur ett bibliotek fungerade då. Jag trodde att det bara var ett rum med böcker som man fick läsa på plats. Men där fanns så mycket mer, datorer och wi-fi och filmer. Och så fick man ta med sig böckerna hem!

Senare i Gholams berättelser är han i Vallentuna och har börjat i Kulturgruppen på biblioteket. Där träffar han bibliotekarien Anna, som håller i Kulturgruppen. Gruppen träffas varannan onsdag. När Gholam och Anna känt varandra några månader så händer något avgörande i båda deras liv. Gholam pratar i följande scen med en person från kyrkan:

”Känner du någon som du skulle kunna bo med?” sa hon.
”Ja”, sa jag. ”Kanske. Jag känner Anna som jobbar på biblioteket. Och en gång sa hon till mig att jag skulle säga till om jag blev utan boende. Jag har också varit hemma och träffat hennes familj. De är snälla och trevliga.”
”Ska vi ringa och fråga henne?” sa Johanna.
Och så ringde vi. Anna lät inte förvånad när hon fick frågan, men hon svarade att hon ville prata med sin familj först.

Frmsidan till boken Efter varje natt kommer en ny dag av Gholam Sakhi och Anna Fogelberg. Svartvit. En pojke sitter på huk.

Gholam flyttar hem till Anna och hennes familj och är idag en i familjen. Det är även Anna som har skrivit Efter varje natt kommer en ny dag. Ali Zardadi som också är ensamkommande från Afghanistan skrev, efter att bara varit i Sverige drygt ett år, boken “Ängeln och sparven”. Där skriver han:

Jag brukade gå till Albys bibliotek på vinterns mörka och kalla dagar. Därifrån fick jag veta om språkcafé i olika bibliotek. […] Vi åker buss till biblioteket, en plats som ger mig glädje och där jag känner mig trygg. I bokhyllorna finns mina vänner.

Jag, som många andra som jobbar med folkbiblioteksfrågor, funderar ofta på människors förhållande till bibliotek. Men kanske ännu mer tänker jag på de mänskliga relationer som skapas, fördjupas och bleknar varje dag på biblioteken – relationer mellan människor som besöker och använder sina bibliotek och de som jobbar på bibliotek.

Om vi går till fiktionens värld kan vi möta Hannah i tv-serien 13 skäl varför, som bygger på en roman med samma namn. Berättelsen om Hannah är omskakande då vi redan från början får veta att hon tar sitt liv. Hannah har en stark vilja att berätta om skälen till beslutet att avsluta sitt liv. Det gör hon genom att spela in kassettband som hon skickar till 13 personer. Att berätta muntligt, men även skriva, är starka spår i berättelsen om Hannah. Jag funderar på om det finns öppningar som skulle ha kunnat göra att Hannah inte tog sitt liv. En sådan kanske är när hon i mitten av seriens första säsong träffar skolans bibliotekarie som bjuder in henne till en skrivgrupp. Hannah är en skrivande person, och det är också skrivandet som får en viktig negativ påverkan på att det går som det går. Men skrivandet skulle kunna ha varit en väg ut, och mötet med bibliotekarien och skrivgruppen skulle kanske kunna ha varit en del av den vägen.

Bibliotekarien Anette Helgesson har skrivit boken “Jalla Tillsammans: En personlig skildring av läsfrämjande integrationsprojekt” som berättar om en digital bokcirkel, en podcast och mötesplats. Syftet med dessa verksamheter var att främja möten, lyfta fram fler berättelser och motverka intolerans. Deltagarna var unga nyanlända. Helgesson skriver att nyanlända ofta har väldigt tunga saker i bagaget och att de kan behöva få möjlighet att sätta ord på sina erfarenheter och känslor. Helgesson skriver:

Vi var medvetna om att vi inte kunde ta bort det svåra och jobbiga flera av tjejerna varit med om, att vi som lekmän inte kunde hjälpa på ett professionellt sätt, med det vi kunde göra var att lyssna. Vi kunde lyssna som medmänniskor när ungdomarna ville berätta. Vi kunde bekräfta dem och ta dem på allvar. Det kan vara gott nog ibland.

Genom att utgå från en text kan man också göra det enklare för nyanlända ungdomar att berätta och förklara för etablerade svenska ungdomar vad de har varit med om. Det kan i bästa fall leda till ömsesidig förståelse för varandra.

Regionbibliotek Stockholm, där jag jobbar, har sedan några år haft ett samarbete med institutionen Praktisk kunskap vid Södertörns högskola. Samarbetet har bland annat lett till kurser i praktisk kunskap för bibliotekarier. En bok skrevs utifrån den första kursen som ordnades och den heter “Bibliotekariens praktiska kunskap: om kunskap, etik och yrkesroll”. Eva Schwartz, redaktören för boken, är filosof och lektor i praktisk kunskap. Hon skriver att i praktisk kunskap kan en få möjligheter genom essäskrivande att reflektera över sin yrkesroll och de etiska kunskapsmässiga utmaningar vi ställs inför:

Varför gör jag som jag gör? Vilken roll spelar vanor och rutiner för mitt handlande? Vilka är de ekonomiska, politiska, personliga, kulturella o.s.v. förutsättningarna för yrkesutövningen?

När Eva Schwartz började arbeta med bibliotekarier undrade hon över vilka olika svåra situationer och dilemman som personal på ett bibliotek skulle kunna råka ut för. Fanns det verkligen tillräckligt med stoff att samtala kring? Hon blev mycket förvånad. I essäerna som bibliotekarierna skrev, varav några är publicerade i boken, såg hon mycket utsatthet. Inom några minuter måste bibliotekarierna ofta skifta från rutinarbete till väldigt svåra existentiella samtal.

Ett beduintält i ett bibliotek. I tygtältet ligger kuddar i olika färger på marken. I bakgrunden bokhyllor.
Foto: Pia Borrman

Förra månaden besökte jag Hallonbergens bibliotek. För snart sex år sedan avslutade jag min tjänst som ungdomsbibliotekarie där och när jag går in i biblioteket sköljer flera känslor över mig. Jag står nära bibliotekets fina beduintält när en ung person kommer emot mig.

”Det är ju du”, säger han.

I några sekunder är jag förvirrad, sedan minns jag tonåringen som var dag hängde på bibblan. Vi pratade och tjatade och någon gång bad jag honom lämna bibblan för att han körde runt på en sparkcykel.

”Hej, känner du igen mig?”, fortsätter han och räcker fram handen till en hälsning.

Jag minns honom. Jag minns hur han översatte åt sin mamma innan hon lärt sig svenska. Jag minns hur han garvade när jag försökte säga något på ett av hans språk som jag inte kan. Jag minns hur han hjälpte mig att sätta upp böcker. Jag minns…

”Klart jag gör”, säger jag, och ska just prata berätta om det jag minns, men han är redan på väg.

”Kul, att träffa dig. Det var länge sedan”, säger han och vänder sig om och går mot utgången. Och jag, jag står kvar.

Sofie Samuelsson är utvecklingsledare på Regionbibliotek Stockholm. Sofie har författat skrifterna Normkritik, hbtq och folkbibliotek (2016) och Inkluderande bibliotek (2018) . Just nu aktuell med satsningen Unga och bibliotek.

Referenser
Fogelberg, Anna. (2018) Efter varje natt kommer en ny dag.
Helgesson, Anette. (2017) Jalla Tillsammans: En personlig skildring av läsfrämjande integrationsprojekt.
Schwarz, Eva (red.). (2016) Bibliotekariens praktiska kunskap: om kunskap, etik och yrkesroll.
Zardadai, Ali. (2017) Ängeln och sparven: Texter av en ensam ungdom på flykt.