5 Podd-tips om människor, kreativitet och världen

De senaste åren har podd-lyssnandet ökat stadigt. Enligt undersökningen Svenskarna och Internet 2018 lyssnade fler än hälften på podd. Var femte internetanvändare lyssnar dagligen eller veckovis, vilket är en fördubbling från 2015. Därför tycker jag det är dags att ge tips på fem poddar som jag gillar att lyssna på och som jag inspireras av för att biblioteksutveckla.

Logga för podden 99% Invisible. Svart bakgrund med ett rutnät i vatten. En ruta är gul. Text i gult och vitt.

99% Invisible. Om hur design är en del av vår vardag, och faktiskt påverkar oss dagligen. Om platser, städer, byggnader, infrastruktur, värderingar, interaktioner. Missa till exempel inte avsnitt 363 Invisible Women som gästas av Caroline Criado Perez, som skrivit boken Invisible Women: Data Bias in a World Designed for Men.

I feel the same about libraries, they are like miracles. Take a kid to a library for the first time, and you’ll see. It is a temple dedicated to the concept of sharing, yeah books sure, but also just sharing space.

Roman Mars inleder det avsnitt 346 Palaces for the people.
Logga för The Allusionist. Orange bakgrund och texten skriven i blått på vita tärningsliknande klossar.

The Allusionist. Varför säger vi saker som vi säger? Språkliga äventyr som lekfullt utforskar hur orden och språket påverkar oss som människor, och hur språket utvecklas. Kasta dig mellan teman som Game of Thrones, skvaller, läsning för bättre hälsa, namn, och inkludering. Lyssna på avsnitt 96 Trust då Helen Zaltzman samtalar med Rachel Botsman om tillit och att inte låta ordet förlora sin betydelse.

Logga för Greppa UX. Texten står i vitt på klossar i olika färger.

Greppa UX. Snack om UX, user experience, och bibliotek med olika intressanta gäster. I avsnitt 6 berättar exempelvis Victor Alfson från Blackebergs bibliotek om hur det var att lära sig UX genom att delta i ett 2-veckors UX-program, kreativa muskler och att omsätta teknikerna i den egna verksamheten.

Logga for Demokratiresan. I bakgrunden flera pratbubblor i grönt och gult. Två figurer i form av två huvuden som ser ut att prata med varandra.

Demokratiresan. Varje avsnitt tar sig an olika aspekter av demokratiarbete på lokal och regional nivå. Teman är delaktighet, mänskliga rättigheter i praktiken, medskapande och medborgardialog. I avsnitt 7 Medskapa för att möta behov! som handlar om att göra förändringsarbete tillsammans, tjänstedesign och att hitta vad som är rätt fokus.

Logga för Ideos Creative Confidence Pod. Geometriska former som blir till ett U som är ritad i blått på en ljusblå bakgrund

Creative Confidence Pod. Samtal om mänskligt beteende, design thinking och innovation. Lyssna på människor som delar sina reflektioner och erfarenheter utifrån att leda och utveckla genom kreativitet och genom att sätta människan i fokus. Missa inte avsnittet Why Everyone Should Prototype (Not Just designers) som handlar om att använda prototypande som ett sätt att tänka kring idéer.

Prototypes are a way to democratize a conversation, to democratize any conversation.

Chris Nyffeler pratar om värdet av att prototypa.

Robotar och kärlek. Programmering och läsfrämjande!

Blue bot, Evo och Sphero

Jag packar upp dem en efter en. Först Sphero, sen Evo och sist Blue bot. Kartonger, sladdar och instruktioner. Och så de små liven. Hur konstigt är det inte, att nyinköpta robotar i plast kan kännas så…levande. Speciellt Evo får jag genast en varm relation till. Kanske är det egensinnet, att hen inte helt följer mina instruktioner, pockar på min uppmärksamhet med obegripligt småprat och som får för sig att rulla iväg lite på egen hand. Jag läser, testar och märker att jag ibland pratar lite med dem, uppfostrande. Kommer på fler finesser och testar igen.

Kanske är jag inte så konstig trots allt som relations-skapar med robotar. Jag tänker på två forskningsprojekt jag nyligen läst om där barn fått läsa för en robot för att se om läslusten ökar. I Luleå har 14 barn fått läsa för robothunden Vinci och i Madison i USA har Minnie fungerat som läspartner. Resultaten har visat sig vara positiva i båda fallen, läsningen har lossnat och barnen fått större självförtroende. Roboten Minnie fick under testperioden även följa med barnen hem i två veckor. Då kunde det hända att forskarna fick bilder av Minnie i olika positioner och situationer skickade till sig. Och vid nått tillfälle kom hon tillbaka efter en vistelse med nya kläder. Det är alltså fler än jag som skapar relationer med robotar :).

Även om mina band nu är starka till våra nya robotar så är det inte tänkt att de bara ska hänga på kontoret i Eskilstuna. Är du nyfiken på någon av dem och vill testa en aktivitet, hör av dig så skickar vi för utlån! Robotarna programmeras och styrs delvis via appar så du behöver själv ha en surfplatta.

Tips på projekt för inspiration

Programmera en berättelse till sagostunden, här Rödluvan och Vargen med en Ozobot Evo:

Programmera en utmaning utifrån en bok ni läst, här tillsammans med Sphero:

Här ett exempel från Ängelholm om hur de jobbat med Blue bots:

Ett lapptäcke av berättelser

Jag har ett litet lapptäcke hemma som jag fick när jag var nyfödd. Varje lapp i täcket är unik till färg, form och kvalitet. Gemensamt för dem är att alla har sitt ursprung i något plagg som min morfar och mormor ägt och haft på sig. Vissa lappar och sömmar är så sköra vid det här laget att jag gömt undan täcket, rädd att det ska gå sönder mer. Om mina morföräldrar fortfarande levt skulle jag definitivt fråga om de olika plaggen och dess historia.

Häromdagen dök det upp ett intressant projekt i mitt flöde, publicerat av Queens Public Library, som triggade minnet av mitt lapptäcke. Kombinationen textilhantverk, berättelser, kunskapsdelning och teknik är helt i min linje. Projektet heter Common threadMaking Community Story Quilts och har handlat om att skapa lapptäcken tillsammans med immigranter och textilkonstnärer. Här går att läsa mer om hur berättelser från immigranter samlats in, hur workshops i kviltning genomförts, hur teknik i form av LilyPads sytts fast med konduktiv tråd och möjliggjort att de inspelade berättelserna infogats då minnen formats om till lappar om 20*20 centimeter och som sedan bildat en större helhet. Projektet ställdes nyligen ut på Queens Museum där det gick att både se lapptäcket och höra de olika berättelserna via hörlurar.

Nyfiken på LilyPads och att sy med konduktiv tråd? Här är en introduktion bra att börja med innan du ger dig på mer komplicerade projekt, som i lapptäcket ovan.

Kollaborativt lärande och kak-experiment på Next Library 2019

Bibliotek är platser för lärande. Och biblioteksutveckling måste präglas av att vara både modig och kollaborativ. Victoria delar ett par fragment från konferensen Next Library 2019.

Pride. Aarhus är en stad som är enkel att gilla. Jag anländer en lördag. Det är eftermiddag och årets pride-parad pågår för fullt. Regnbågsflaggor svajjar. Jag tänker att det bibliotek som är mitt slags bibliotek alltid kommer stå upp för regnbågsflaggan. Alltid kommer välja att vilja vara ett tryggt rum.

Bara någon timme efter ankomsten och en hetsig, men god lunch beger jag mig tillsammans med min kollega Malin till Institut for (X) som är ett slags kreativt område på Godsbanen. En gemenskap. Ett flöde av påhitt.

Crazy Cake.  Efter en rundvandring på området finner jag mig själva smula kakor, kasta maränger och sprida gröna kryddor på ett bord. 

Everything is built in cake. Temporariness is key

Från beskrivningen av workshopen Crazy Cake.

Crazy cake är ett verktyg för att skissa fram hur någonting skulle kunna bli. Materialet är ätbart.  Jag är lite skeptisk, men nyfiken. I grupper bygger vi idéer om biblioteken om 100 år. Tillsammans gör och pratar vi fram prototyper. Min grupp skapar något slags universum. Det är en dystopi över döende planeter, men det är också en vision som inbegriper ett ambitiöst försök att synliggöra relationer som det centrala i all biblioteksutveckling.  Mellan människorna, planeterna och vad som finns kvar. Biblioteket blir inte en plats, men bibliotekarierna behöver finnas på varje plats.

Varje grupp delar sin idé, och skapar en berättelse. Prototypen hjälper oss sätta ord på något diffust. Visualiseringen framför oss ger oss ett verktyg för att berätta, men den hjälper också de andra att ställa relevanta frågor. Och att påverka och utveckla vår idé.  

Agenda 2030. Det är söndag och snart tid för studiebesök till Risskov bibliotek och deras biblioteksträdgård. Egenmakt kan betyda möjlighet att kunna gro egna grönsaker. Biblioteken är också människornas, en delad tillgång. Biblioteksträdgården är en förlängning som vill förena våra behov av gemenskap och hållbarhet.

Innan Risskov promenerar jag till konstmuséet ARoS. Där pågår konstutställningen Tomoworrow is the Question. Det är en kollabration mellan AroS och Luiose Faurschou som leder ART 2030. ART 2030 är ett maffigt konstprojekt som sätter samman de Globala målen med konst och handlingskraft.

Jag fastnar i konstutställningen – i projicerade blomstervattenfall, dataspel och jordglober. Konstverket Tomorrow is the question är en installation av pingisbord som bygger på idén att konstverket aktiveras när vi väljer att ta del av det.

It is not what you see that is important, but what takes place between people.
Rikrit Tiravanija

Next Library. Allt detta är en del av min upplevelse som deltagare i Next Library 2019. Det är en konferens som vill utforska och utveckla folkbiblioteken, och en samlingspunkt som vill hitta och testa former som stödjer människors lärande. Konceptet är att dela, tänka och göra tillsammans. Dagarna är fullspäckade, och många av aktiviteterna är interaktiva eller åtminstone byggda för att möjliggöra interaktioner.

På måndagen kickar det igång på riktigt. Alla dagarna präglas av spännande samtal med nya och gamla bekanta. Jag fångar upp perspektiv, får tips på läsning och projekt, och spanar på metoder att ta med hem.

Rethink learning. Vad händer om vi utmanar invanda tankar om hur vi organiserar lärande? Jag smiter iväg från Dokk 1, biblioteket i Aarhus, för att delta i en breakout-session som fokuserar på idéer om den tillfälliga platsen för lärande, och att forma lärande över generationsgränser. Jag blir inte besviken.

Vi sitter i mindre grupper som till hälften består av deltagare från konferensen, och till hälften av  14-15åringar från Aarhus. Med hjälp av en kortlek samtalar, lär vi och tänker tillsammans kring något som vi gemensamt bestämmer är mest relevant för oss där och då. Min grupp gör en plan för lärande och aktiviteter kopplat till stigande havsnivåer. Men det intressanta är vårt utbyte av erfarenheter, olika perspektiv och hur det kan tas tillvara.  

Jag tänker att sådana här sammanhang borde vi skapa fler av.

En pin där det står My statement! Coffe solves everything. Det är också målat ett hjärta.
Överallt finns möjlighet att testa saker, experimentera, leka och uttrycka sig.

Next Library tar plats vartannat år i Aarhus, och vartannat år någon annanstans. Flera aktiviteter inom Språk, makt och skapande har inspirerats av lärande som hänt på eller genom Next Library. Detta var tredje gången Victoria besökte Next Library.

Lek som motor för lärande

Får jag ha så här roligt på jobbet? Linn Holmstedt, författare till rapporten Robotar och Ritblock om digitalt skapande på biblioteken i Stockholms län, reflekterar kring lekens betydelse för att lära om digital kompetens.

I väntan på barn

Första gången jag hade programmeringsverkstad på biblioteket, funderade jag på om det verkligen var okej att ha så här roligt på jobbet. Tillsammans med ett gäng barn mellan 8-12 år testades olika kodblock i verktyget Scratch, vi gjorde minispel, frågesporter och filmer. Några barn hade kodat i Scratch förut, och de visade mig och varandra olika funktioner. När vi stötte på problem försökte vi lösa dem tillsammans. För varje programmeringsverkstad jag har haft, har jag lärt mig lite mer, och jag har kommit fram till att ja, det är helt okej att ha riktigt roligt på jobbet! Jag tror till och med att det är viktigt att ha så roligt på jobbet.

Jag jobbar som barnbibliotekarie, och under hösten 2018 gjorde jag en kartläggning för Regionbibliotek Stockholm, om den digitala barn- och ungdomsverksamheten på folkbiblioteken i Stockholms län. Hur ser den ut? Hur resonerar bibliotekspersonal och bibliotekschefer kring området? Vilka förutsättningar finns det för att utveckla verksamheten? Både bibliotekarier och chefer är överens om att det är ett prioriterat område, men i praktiken saknas strategier och syften för den här verksamheten i biblioteksplanerna. En stor del av bibliotekens digitala verksamhet för barn och unga rör digitalt skapande i olika former: programmering, robotar, filmskapande, animering – under hösten 2018 hade cirka hälften av kommunerna i Stockholms län sådana aktiviteter på sina folkbibliotek. När bibliotekspersonalen i en enkätundersökning får formulera sitt behov av fortbildning, är det framför allt kunskaper inom digitalt skapande som de lyfter. I rapporten Robotar och ritblock – digital biblioteksverksamhet för barn och unga på folkbiblioteken i Stockholms län finns mer att läsa kring kartläggningen, och hur vi på biblioteken kan jobba med att formulera målsättningar kring den digitala verksamheten på biblioteken. Varför ska vi använda digitala verktyg i barn- och ungdomsverksamheten? Här kan vi ta Barnkonventionen till hjälp. I artikel 13 formuleras barns rätt till yttrandefrihet:

Barnet skall ha rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att oberoende av territoriella gränser söka, motta och sprida information och tankar av alla slag, i tal, skrift eller tryck, i konstnärlig form eller genom annat uttrycksmedel som barnet väljer.

Läs mer om Barnkonventionen här.

Genom att jobba med digitala verktyg kan vi ge barn och unga medel att hitta det uttryckssätt som passar dem – vare sig det är text, bild, ljud eller film. Som Kista bibliotek, som har jobbat med ljudberättelser skrivna och inspelade av ungdomar i området. Eller som biblioteken i Järfälla, som låter barn och unga vara med och utforma bibliotekswebbsidan och spela in filmer till den. När vi skapar tillsammans med barn och unga, oavsett om det är genom att spela in en film eller programmera ett spel, jobbar vi med att låta deras berättelser komma till tals. Och när vi provar nya saker, skapar och leker, utvecklar vi tillsammans vår nyfikenhet och kreativitet, både bibliotekarier och användare. Och det är roligt! Därför tror jag på vikten av att vi har riktigt roligt på jobbet, genom att vi fortsätter skapa och testa tillsammans!

Läs hela Linns rapport här

3D-hjärtan

KRUT – rum för yttrandejämlikhet

På Malmö stadsbibliotek finns en avdelning som heter KRUT. När lokalerna blev tomma efter att barnavdelningen flyttat antog en arbetsgrupp på biblioteket utmaningen att försöka skapa en jämställd och yttrandejämlik plats för målgruppen unga. Men de gjorde det inte själva, tidigt utvecklades ett samarbete med Tjejer i förening och White arktitekter som redan jobbat med att skapa rättvisa och jämlika platser i Malmö.

I skriften Att gestalta ett jämställt rum; Metoder, vägval och lärdomar beskrivs arbetet utförligt. Intressant är att projektgruppen valde att inte utgå från bibliotekskontexten utan att lyfta blicken och se på ungas livssituation som helhet, och prioritera efter dessa förutsättningar.

Några av nycklarna för att skapa delaktighet:
– Unga anställdes
– Unga som redan jobbat i tidigare jämlikhetsprojekt blev mentorer, unga lära unga
– Anställningen började med utbildning i jämställdhet, barns rättigheter och metoder för brukarinvolvering
– Värdeövningar genomfördes för att ge tillfälle att reflektera över egna värderingar och beteenden
– Brukarinvolvering – metoder användes för att fånga in fler tankar och idéer
– Skisser och prototypande genomfördes efter idéer, behov och önskemål
– Testarrangemang – att planera och förverkliga idéer ger erfarenhet framåt


Annika hermele: Det som skimrar i minnet är de möten och samtal som uppstod den där dagen

Det blev en usel robot, metareflektioner om att hålla workshop och en påminnelse om att inte underskatta lunchsamtalen. Annika Hermele från Regionbibliotek Stockholm gästbloggar om sitt deltagande på fortbildningsdagen Tillsammans skapar vi biblioteket.

Härom veckan fick jag vara med på Tillsammans skapar vi biblioteket med Biblioteksutveckling Sörmland. Jag jobbar som utvecklingsledare på Regionbibliotek Stockholm, bland annat med läsfrämjande, språk och inkludering. Med mig hade jag min kollega Samuel Sjöblom som arbetar med en förstudie om lokala mötesplatser för digital innovation. Det som skimrar i minnet är de möten och samtal som uppstod den där dagen.

Varför gömmer sig bibliotekspersonalen?

Dagen inleddes med en gripande föreställning från projektet Litterära språkvänner. Poeterna Anna Enbom och Wafaai Layla dramatiserade med klarhet och stor närvaro de dikter som skrivits i projektet.

Från Eskilstuna stadsbibliotek berättade Ellinor Mark om sin väg till att jobba med ungdomar. Det var intressant att höra henne reflektera kring synen på unga och på att jobba med unga. Det satte igång intressanta samtal om vad som krävs för att bygga närvaro och delaktighet i lokalsamhället på lång sikt.

Pirjo Lahdenperä, professor i pedagogik, utmanade och bidrog med sina gedigna erfarenheter av interkulturellt arbete. Plötsligt frågade hon varför bibliotekspersonal går och gömmer sig när någon kommer in. Varför känns det så? Och vad beror det på att: A. Vissa som jobbar på bibliotek inte uppfattas som tillgängliga (eller till och med drar sig undan)? B. En som vill använda biblioteket inte känner sig väl mottagen? Vad är det för normer och föreställningar som formar biblioteksmedarbetares och biblioteksanvändares beteenden? Det är väl värt att fundera över och fråga sig och framförallt fråga potentiella användare.

Annika Hermele har gjort den inledande övningen – alltså en meningsfull hatt som följer bibliotekslagen – på workshopen med Folklab och inväntar de övriga i sin grupp.

Diskussioner bland surrande robotar

Dagen avslutades med en workshop med Folklab. Eftersom jag också då och då ordnar workshoppar blev det mycket metareflektion. Varför bygger vi en robot samtidigt som vi fördjupar oss i Agenda 2030 och bibliotekslagen? Varför delas grupperna in si eller så? Så låter det i huvudet. Och det är nog den viktigaste behållningen av att gå på workshop för mig.

Jag har en känsla av att det var samtalet som var målet med övningen och det var nog tur, för roboten blev ganska usel.

Annika Hermele, Regionbibliotek Stockholm

Roboten – en quirkbot –  som min grupp gjorde bestod av en liten motor och sugrör. Målgruppen vi valde var bibliotekschefer och bland surret av robotar och slamret av kaffekoppar hade vi en invecklad diskussion om låga insteg och hög utväxling. Jag har en känsla av att det var samtalet som var målet med övningen och det var nog tur, för roboten blev ganska usel. 

Dagens höjdpunkt: Samtalet med min lunchgranne som berättade att han precis fått sitt första biblioteksjobb i Sverige efter fyra år här, med en lång karriär i bagaget dessförinnan.

Annika Hermele är utvecklingsledare med inriktning på läs- och litteraturfrämjande samt språk och interkultur på Regionbibliotek Stockholm. Annika arbetar bland annat i projekt utforskande om inkludering och normkritik kopplat till läsfrämjande arbete och bibliotek. Tillsammans med Sofie Samuelsson har Annika författat skriften Inkluderande bibliotek.

Väcka lust till läsning hos vuxna med svenska som andraspråk

Annika Liljengren är bibliotekarie i Landskrona. För några år sedan deltog Annika i en forskningscirkel om att väcka lust till läsning av skönlitteratur hos vuxna personer med svenska som andraspråk. Vad var svårt med att vara med i en forskningscirkel? Hur bidrog deltagandet till utveckling?

Biblioteket i Landskrona. Det är en vit byggnad med orange kanter. Byggnaden ser ut att ha 3-4 våningar. Det finns ett torn. Himmeln är blå. Framför är det grönskande gröna träd. Några människor i vårkläder går längs med biblioteket.
Landskrona bibliotek. Foto: Yazan Smadi.

Vem är du och var jobbar du?
Jag är bibliotekarie på Landskrona bibliotek med inriktning mot vuxna besökare.

Du var med i en forskningscirkel för några år sedan, hur var det att vara deltagare?
Det var intressant och utvecklande. Det tog mycket tid men gav mycket. Lotta Bergman, universitetslektor på Malmö Högskola, som undervisar i litteraturkurser för blivande svensklärare och forskar om läsning, litteraturdidaktik och skrivande, var vår handledare och det kändes som ett privilegium att få ta del av hennes erfarenhet, idéer och kunskap.Jag blev tryggare i min yrkesroll eftersom forskningscirkeln gav mig redskap att förankra min praktiska erfarenhet i aktuell forskning

Vad utforskade du i forskningscirkeln?
Målet med vårt projekt var att väcka lust till läsning av skönlitteratur hos vuxna personer med svenska som andraspråk. Vi prövade oss fram genom bokprat, boksamtal och författarbesök tillsammans med elever på vuxenutbildningen.

Jag blev tryggare i min yrkesroll eftersom forskningscirkeln gav mig redskap att förankra min praktiska erfarenhet i aktuell forskning.

Annika Liljengren, bibliotekarie

Hur har ditt deltagande stärkt dig i ditt yrkesutövande?
Jag blev tryggare i min yrkesroll eftersom forskningscirkeln gav mig redskap att förankra min praktiska erfarenhet i aktuell forskning. Jag blev bättre på att reflektera, ta till mig kunskap, utvärdera mitt nuvarande arbetssätt och hitta nya sätt att arbeta.

På vilket sätt bidrog ditt deltagande i forskningscirkeln till utveckling av bibliotekets verksamhet?
Rollfördelningen mellan lärare och bibliotekarier blev tydligare och vi hittade en samarbetsform som fungerade bättre än tidigare.

Vad tyckte du var mest värdefullt med att vara med?
Att få så lång tid på sig att utveckla sitt arbete med stöd av forskare och kollegor.

Vad tyckte du var svårt?
Att få tiden att räcka till att fördjupa mig i forskningslitteratur så mycket som jag önskade.

Har du något tips till någon som överväger delta i en forskningscirkel?
Det var lättare för mig att förhålla mig och göra jämförelser genom att ”forska” på ett pågående arbete än att börja med något helt nytt.

Annika Liljengren är bibliotekarie i Landskrona och deltog i Region Skånes projekt Forskningscirklar för utveckling av bibliotekens läsfrämjande verksamhet som pågick under 2017 och 2018. Annika har reflekterat i avsnittet Från checklista till Kreativa diskussioner: Läslyft för elever med svenska som andraspråk i skriften Aktionsforskande bibliotekarier.

Berättelserna om biblioteket på Marskonferensen

Just nu pågår Marskonferensen med tema Så mycket bättre – bilden av biblioteket och hur vi kommunicerar den på Kulturhuset Väven i Umeå. Jag och Marika är här för att framförallt lyssna och dela erfarenheter med andra.

Platserna var viktiga i vår utforskande process. Vi tror att i mötet med andra aktörer formar vi också berättelserna om biblioteket.

Vi ingår i programpunkten Bibliotekssverige berättar för att prata om kreativt skapande och biblioteket som flerspråkig arena. Fokus blir på vårt utforskande i Språk, makt och skapande i relation till berättelsen om biblioteket, oss som jobbar där och hur svårt kommunikation kan vara.

Presentationen (PDF)

Kolla på klippet med Anna!

Sofia Lindström Sol: Delaktighet som en process att omfördela makt

När vi pratar om delaktighet måste vi också prata om förändring, relevans och legitimitet. Sofia Lindström Sol, forskare på kulturförvaltningen i Göteborgs stad i projektet Delaktighetsprocesser i offentlig verksamhet, bloggar om delaktighet i kulturen från ett historiskt och politiskt perspektiv.

Delaktighet och deltagande är begrepp som syns överallt idag – inte minst i kulturen. Läs de nationella kulturpolitiska målen så som de formuleras i alla de nordiska länderna, och du hittar flera passager kring betydelsen av aktivt deltagande och delaktighet.

Men vad betyder det egentligen? Vad är det att vara delaktig i kulturen? Och vad är det offentligt finansierade kulturinstitutioner kan göra för att leva upp till målen om delaktighet? I denna text tänkte jag bena lite i begreppet och ge det ett historiskt, och politiskt, sammanhang. På så sätt kan man förstå delaktigheten, och dess konsekvenser, lite bättre.

De unga i Paris och Stockholm

Begreppet delaktighet var på tapeten under 60- och 70-talet. Det var en tid av politisk omvälvning då en ung generation gjorde uppror mot den äldre; deras värderingar och levnadssätt. I gatorna i Paris klistrades affischer med slagord upp.

Ett exempel på vad som kunde stå på en affisch är text som beskriver hur man böjer verbet ”participier” (delta) på franska; jag deltar, du deltar, han deltar, vi deltar, ni deltar, de profiterar. Den sista, skarpa formuleringen kan läsas som en kritik av majoritetssamhällets vilja att öppna armarna; delta! Vilket kan vara ett effektivt sätt att sätta locket på kritik. De unga på Paris, och även Stockholms, gator ville inte delta! De ville ha förändring!

Inte alla såg delaktighet som ett maktutövande, utan som en essentiell del av demokratin. Mot andra filosofer som argumenterade för elitstyre menade Carole Pateman i sin bok Participation and Democratic Theory (1970) att allas delaktighet i samhället är nödvändigt för att vi ska kunna ha en fullständig demokrati.

Vem bestämmer över kulturen?

Även idag är begreppet kopplat till demokrati. Precis som på 60-talet antyder begreppets popularitet att samhället är under omvandling; klyftor mellan rik och fattig ökar, segregationen hindrar människor att ha goda livsvillkor, unga människor engagerar sig allt mer sällan i föreningar, partier och organisationer, anti-demokratiska politiska partier (visst låter det motsägelsefullt?) vinner mark – utanförskapet framstår som det mest akuta, politiska problemet vi har idag. Hur ska vi få människor att kunna delta i samhället och i demokratin.

Kravet på delaktighet kommer inte bara genom oro. Sedan 80-talet har internets intåg i våra liv, persondatorernas spridning och på senare tid de smarta telefonerna gjort att vi förväntar oss ha tillgång till möjligheter att påverka på sätt vi aldrig tidigare gjort. Genom olika sociala medier kan vi till och med ha direktkontakt med våra makthavare. Den digitala delaktigheten är större än någonsin, på gott och ont.

I kulturen sätter delaktighetsbegreppet fingret på frågor kring vem kulturen är för, vem som bestämmer över den, och hur den bör legitimeras. Även här spelar teknologi en viktig roll, framförallt har den hierarkiska uppdelningen mellan producent och konsument av kultur börjat luckras upp i en tid då utvecklingen gjort det lättare än någonsin att skapa och dela en kulturell produkt.

Tillgång, interaktion och delaktighet

Medieforskaren Nico Carpentier har diskuterat skillnaden mellan tillgång, interaktion och delaktighet på ett sätt jag tycker är intressant. Han menar att tillgång egentligen bara kräver en deltagares närvaro. Ofta är det detta man pratar om när man pratar om delaktighet i kulturpolitiken; vem kommer till föreställningar, hur många får del av kommunens kulturskola, hur ska vi bredda publiken?

Interaktion är ofta tolkat som ”aktiv delaktighet”, det vill säga att på något sätt interagera med sin publik eller sina användare genom dialog eller genom föremål. Delaktighet däremot, kräver medbestämmande. Det är här begreppet får en politisk innebörd (influera) snarare än en sociologisk innebörd (delaktighet som att höra till, vara del av).

Dessa tre – tillgång, interaktion och delaktighet – utesluter inte varandra, utan kan utföras på samma gång av samma institution/organisation.

Dynamo och Frilagret – två verksamheter för unga i Göteborg

Från min forskning om delaktighet i kulturinstitutioner i Göteborg har jag tittat på två exempel på hur man jobbat med delaktighet för barn och unga, som visar på hur olika begreppet kan tolkas och vara. Barn och unga är en speciellt utpekad, viktig grupp i den nationella kulturpolitiska målen samt i Göteborgs kulturpolitiska mål. I Göteborgs stad driver kommunen stadsbiblioteket, med ungdomsavdelningen Dynamo. Kommunen driver även Frilagret, ett hus för ungas kulturevenemang.

Båda verksamheterna har som mål att vara en plats för unga i staden, där de får uttrycka sig och influera vad som händer i rummet. De vuxna som jobbar på Frilagret och Dynamo vill alltså fördela den makt de har för att unga ska kunna ta plats. Detta gör de genom att låta unga influera olika aspekter av verksamheterna; hur rummet kan se ut, vad kultur kan vara, vad kvalitet i ett projekt kan vara, vad kreativitet kan vara, vilken roll den vuxna ska ha, och hur ett kulturellt event kan se ut.

En viktig slutsats är att unga också vill influera graden av sitt deltagande, och att den graden är beroende av den tillit de känner till de vuxna som jobbar på plats. En ung person kan först delta passivt genom att bara finnas på plats, för att senare interagera inom ramen för något de vuxna bestämt men lämnat utrymme för influens, samt att självständigt utforma och utföra ett event med vuxnas stöd. Det sista steget är att påverka själva formen för hur verksamheterna ska drivas.

Relationsskapande process

Därför menar jag att man kan se delaktighet som en relationsskapande process som syftar till att omfördela makt och till att låta olika kunskapsformer ta plats. Vuxna ska inte ge upp sin makt; de har ett ansvar, men de ska öppna för ungas inflytande och medbestämmande. Vuxna har viktig kunskap och kompetens, men det har unga också, inte minst om de omständigheter som formar deras liv, och de sätt de vill göra avtryck på och påverka.

När vuxna öppnar upp för ungas deltagande måste de också öppna upp för förändring, och inte använda delaktigheten som ett sätt att ”inordna” unga och kväsa deras kritik mot vuxensamhället. Förändring måste tillåtas ske hos alla parter – och det kan vara lite skrämmande.

Delaktighet är en del av demokratin. Vår värld förändras ständigt – och fort. När vi pratar om delaktighet måste vi också prata om förändring, relevans och legitimitet. Då har vi institutioner som tar ansvar.

Sofia Lindström Sol är doktor i kulturpolitik och arbetar som forskare på kulturförvaltningen i Göteborgs stad i projektet Delaktighetsprocesser i offentlig verksamhet som är finansierad av Riksbankens Jubileumsfond och Högskolan i Borås. Forskningsprojektet började hösten 2017 och kommer fortsätta fram till hösten 2020.