Hur mäter vi utifrån bibliotekslagen?

Mätbara mål är vår tids våta dröm. I jakten glömmer vi inte sällan att det som är lättast att mäta inte alltid är det mest viktiga. Samtidigt verkar vi vara så många som är överens om att allt inte går att mäta. Att det kanske inte ska mätas. Att det finns tillfällen då det till och med är kontraproduktivt.

Senaste åren har jag funnit mig i ett otal samtal om att mäta bibliotek. Om att mäta i offentlig sektor. Om svårigheterna med att mäta. Om att allt ändå måste mätas. Om vi inte mäter finns vi inte. Och vi finns genom det vi mäter.

När Jonna Bornemarks bok Det omätbaras renässans utkom 2018 var vi nog en och annan som kände en slags lättnad. Motstånd. Vi må leva i mätbarhetens tidsålder, men vi kan inte göra det okritiskt. För konsten att mäta på ett sätt som gynnar demokratisk utveckling är inte så himla enkelt.

Alla siffror är inte dåliga. Det är inte det. Mätbarhet är inte per se något dåligt. Det är viktigt för att det kan berätta viktiga saker. Som att det krävs 130 liter vatten för en kopp kaffe. Eller att Sörmland är en region med högre arbetslöshet än på de flesta andra håll i landet. Men det kan inte berätta allt. Det kan inte berätta om du i mötet med de 15 personer du träffade när du bemannade disken gjorde skillnad. Det kan berätta att 15 personer besökte biblioteket. Vad hände i era möten? Vad lärde du dig och vad lärde sig personen du mötte?

Vi pratade om Jonna Bornemark i vår forskningscirkel, och Bornemark föreläste i forskarcirkeln som just nu pågår inom den nationella satsningen Digitalt först med användaren i fokus.

Vad säger andra?

Mätbarhet, styrning och kvalitetssäkring har också varit oundvikliga inslag i forskningscirkeln jag är deltagare i. Därför att vår tids karaktäristik också har stor betydelse för vårt yrkesutövande, för våra bibliotek och för att leva här nu.

Vi fick i vår forskningscirkel i uppgift att fråga våra kollegor om hur de ser på sättet att mäta verksamhet och vad det får för konsekvenser. Vilka dilemman ser du med med sättet vi idag mäter biblioteksverksamhet? Hur påverkar det verksamhetsutveckling om/att kvaliteten ofta mäts i siffror (tex besöks- och lånestatistik)? Jag ställde frågan i en grupp för regional biblioteksverksamhet som jag är med i.

En klok kollega i ett annat län skrev: “Det är så himla viktig diskussion eftersom mått på lån och besök kan vara direkt kontraproduktivt mot prioriterade grupper i bibliotekslagen.” Flera lyfte också att det i bibliotekslagen inte står något om mål för besök och utlån i lagen.

Det är alarmerande. Biblioteksutveckling som vill göra människor delaktiga och leva upp till bibliotekslagen måste därför vrida och vända ganska många gånger på satsningar så att mätning blir en tillgång och inte ett hinder.

En annan kollega skrev: “Det är lätt att om vi mäter samma saker som vi alltid gjort blir vi kvar i samma sätt att arbeta. Men ingen mätmetod påverkar om vi inte analyserar de siffror vi får och ställer oss frågan Varför.”

Ytterligaren en annan kollega skrev: “Varför inte utgå från de prioriterade gruppernas behov, tex?” Och föreslog kvalitativa intervjuer med användare som en väg framåt.

Kvalitetssäkra allt du gör!

Tillbaka i forskningscirkeln kom vi så tillbaka till styrningsmodeller som stör, och vårt mätbara samhälle. Det fick mig att återigen tänka på vilken expert jag är på att rabbla den regionala biblioteksverksamhetens uppdrag enligt bibliotekslagen. Vi ska främja kvalitet, verksamhetsutveckling och samarbete hos folkbiblioteken i länet. Antalet gånger jag säger detta per år. Ni vill inte veta.

Vi pratade om begrepp och deras innebörd. Vad förväntas av oss? Gör kvalitetssäkrad verksamhet att vi egentligen är på rätt spår? Jag vet inte riktigt, men jag anar att vi ibland tappar bort väsentligheter i detta.

För några år sedan kom skriften Mäta och Väga – om statistik och effektivitet på folkbibliotek där Malin Ögland inleder förordet med:

Kan man använda kvantitativa mått för att mäta kvalitativ verksamhet? Och i så fall: vari ligger kvaliteten i det kvantitativa att låna ut böcker?

Jag tänker att vi behöver fortsätta ställa en massa sådana frågor, men också att många fler behöver bli mera ivriga på att hitta och praktisera möjliga svar.

Språk, makt och skapande är Biblioteksutveckling Sörmlands satsning för att stärka biblioteken som flerspråkiga och inkluderande arenor, där människor genom kreativitet och möten tillsammans bidrar till hållbara samhällen. Vi har fokus på delat lärande, att möjliggöra samspel med andra samt att skapa, uttrycka och utforska tillsammans.

Vad gör vi egentligen i forskningscirkeln?

Vi reflekterar. Vi arbetar med dilemman. Vi undersöker vilka vi är i våra yrkesroller för att kunna utvecklas och utveckla verksamheten vi finns i. Vi försöker bli bättre på att förstå människor, och göra bättre bibliotek. Jag tror det är så jag skulle kunna beskriva vår forskningscirkel.

Vi träffas på olika platser i Sörmland. Oftast på biblioteken. Vi är 9-10 personer från olika biblioteksverksamheter i Sörmland. Och så Pirjo Lahdenperä som är forskaren som håller samman cirkeln, kontrasterar våra utsagor och föreslår verktyg eller modeller som hjälper oss tänka eller göra.

Vad händer om bibliotek inte längre finns? Varför är ni viktiga? Varför blir det som det blir för att vi har en viss människosyn eller för att samhället är organiserat på ett visst sätt? Vilka normer reproducerar vi omedvetet? Varför får det konsekvenser för mötet med andra? Vad händer om vi gör annorlunda?

Frågorna är många, och svaren hamnar inte alltid där jag på förhand tror. Det är mycket lätt, och det är också mycket svårt.

Några läxor och ett eget projekt

Vi får många läxor mellan gångerna samtidigt som vi har varsitt eget formulerat projekt där vi utforskar ett perspektiv som är relevant för den verksamhet vi befinner oss i. Må det vara yrkesrollen i förändring, bibliotekens ansvar för digital delaktighet eller språkcaféer.

Själv utforskar jag hur de som arbetar på bibliotek upplever att arbeta på bibliotek. Ungefär så i alla fall. Som en del i det så intervjuar jag personer som arbetar på bibliotek runtom i Sörmland och Stockholm.

Varje intervju som jag hittills har genomfört har varit full av både väntade och oväntade infallsvinklar. Jag hoppas och tror att de som jag har samtalat med har känt att frågorna också väckt tankar hos dem.

Vad är målet?

“Intentionen — utveckla ny kunskap och nya handlingsmöjligheter i förhållande till aktuella utmaningar och teman”

Lahdenperä & Marquard (2019.) Handbok: Lärandecirklar i nordisk kontext.

En forskningscirkel är en slags studiecirkel i arbetslivet.

Det är en metod och mötesplats för att skapa kunskap, lära tillsammans och utveckla sitt professionella jag. I vår forskningscirkel strävar vi mot att utveckla mera inkluderande bibliotek, och utveckla vår interkulturella kompetens. Vi utgår från var och ens verksamhet, vi gör aktioner mellan träffarna och vi reflekterar tillsammans över vår egen praktik. Vi lär oss förhoppningsvis bli bättre på våra jobb.

Utöver att testa idéer och reflektera över bibliotekets roll nu och framöver så är forskningscirkeln också ett sätt att stärka relationer mellan biblioteksarbetare i Sörmland. Det tror jag är viktigt. Vi behöver varandra.

Språk, makt och skapande är Biblioteksutveckling Sörmlands satsning för att stärka biblioteken som flerspråkiga och inkluderande arenor, där människor genom kreativitet och möten tillsammans bidrar till hållbara samhällen. Vi har fokus på delat lärande, att möjliggöra samspel med andra samt att skapa, uttrycka och utforska tillsammans.

Tillsammans skapar vi ny kunskap

30 september – en måndag jag sett fram emot länge! Och den blev precis så bra som jag hoppats. Vi har startat en forskningscirkel och vårt nybildade forsknings-team bestående av medarbetare från 7 bibliotek i länet har haft sin första träff.

Vi har knutit Pirjo Lahdenperä, professor i pedagogik, till oss i nästan ett år och under hennes ledning ska var och en av deltagarna forska om den egna verksamheten, lära mer om besökaren och dennes behov, utforska nya arbetssätt och bidra till kunskap om bibliotek.

Forskning pågår
illustration av Billy Cromnow

Första träffen handlade om att börja kartlägga hur det ser ut på våra bibliotek när det gäller mångfald. Vilka grupper kommer till biblioteken och vilka har vi svårt att nå? Det visade sig vara en prövning för oss att stanna kvar lite längre i problemformulerandet. Ivern att prata om lösningar fick vi dämpa gång på gång. Det gäller att inte vara för snabb med att tro sig veta hur behoven och villkoren för människors beteenden faktiskt ser ut.

– Hur kan jag utveckla vårt språkcafé?
– Hur kan jag möta stökiga ungdomar på ett bättre sätt?
– Hur kan vi säkerställa att vårt Digdelcenter når de som känner ett digitalt utanförskap?
– Hur kan jag jobba språkutvecklande med nyanlända?


Det är några av de utmaningar som deltagarna satte ord på och som nu kommer att beforskas genom intervjuer och observationer till nästa gång vi ses.

Vill du veta mer om forskningscirkel som metod? Läs gärna tidigare inlägg där Annika Liljengren i Landskrona berättar om sin erfarenhet av att delta i en forskningscirkel.