Sofia Lindström Sol: Delaktighet som en process att omfördela makt

När vi pratar om delaktighet måste vi också prata om förändring, relevans och legitimitet. Sofia Lindström Sol, forskare på kulturförvaltningen i Göteborgs stad i projektet Delaktighetsprocesser i offentlig verksamhet, bloggar om delaktighet i kulturen från ett historiskt och politiskt perspektiv.

Delaktighet och deltagande är begrepp som syns överallt idag – inte minst i kulturen. Läs de nationella kulturpolitiska målen så som de formuleras i alla de nordiska länderna, och du hittar flera passager kring betydelsen av aktivt deltagande och delaktighet.

Men vad betyder det egentligen? Vad är det att vara delaktig i kulturen? Och vad är det offentligt finansierade kulturinstitutioner kan göra för att leva upp till målen om delaktighet? I denna text tänkte jag bena lite i begreppet och ge det ett historiskt, och politiskt, sammanhang. På så sätt kan man förstå delaktigheten, och dess konsekvenser, lite bättre.

De unga i Paris och Stockholm

Begreppet delaktighet var på tapeten under 60- och 70-talet. Det var en tid av politisk omvälvning då en ung generation gjorde uppror mot den äldre; deras värderingar och levnadssätt. I gatorna i Paris klistrades affischer med slagord upp.

Ett exempel på vad som kunde stå på en affisch är text som beskriver hur man böjer verbet ”participier” (delta) på franska; jag deltar, du deltar, han deltar, vi deltar, ni deltar, de profiterar. Den sista, skarpa formuleringen kan läsas som en kritik av majoritetssamhällets vilja att öppna armarna; delta! Vilket kan vara ett effektivt sätt att sätta locket på kritik. De unga på Paris, och även Stockholms, gator ville inte delta! De ville ha förändring!

Inte alla såg delaktighet som ett maktutövande, utan som en essentiell del av demokratin. Mot andra filosofer som argumenterade för elitstyre menade Carole Pateman i sin bok Participation and Democratic Theory (1970) att allas delaktighet i samhället är nödvändigt för att vi ska kunna ha en fullständig demokrati.

Vem bestämmer över kulturen?

Även idag är begreppet kopplat till demokrati. Precis som på 60-talet antyder begreppets popularitet att samhället är under omvandling; klyftor mellan rik och fattig ökar, segregationen hindrar människor att ha goda livsvillkor, unga människor engagerar sig allt mer sällan i föreningar, partier och organisationer, anti-demokratiska politiska partier (visst låter det motsägelsefullt?) vinner mark – utanförskapet framstår som det mest akuta, politiska problemet vi har idag. Hur ska vi få människor att kunna delta i samhället och i demokratin.

Kravet på delaktighet kommer inte bara genom oro. Sedan 80-talet har internets intåg i våra liv, persondatorernas spridning och på senare tid de smarta telefonerna gjort att vi förväntar oss ha tillgång till möjligheter att påverka på sätt vi aldrig tidigare gjort. Genom olika sociala medier kan vi till och med ha direktkontakt med våra makthavare. Den digitala delaktigheten är större än någonsin, på gott och ont.

I kulturen sätter delaktighetsbegreppet fingret på frågor kring vem kulturen är för, vem som bestämmer över den, och hur den bör legitimeras. Även här spelar teknologi en viktig roll, framförallt har den hierarkiska uppdelningen mellan producent och konsument av kultur börjat luckras upp i en tid då utvecklingen gjort det lättare än någonsin att skapa och dela en kulturell produkt.

Tillgång, interaktion och delaktighet

Medieforskaren Nico Carpentier har diskuterat skillnaden mellan tillgång, interaktion och delaktighet på ett sätt jag tycker är intressant. Han menar att tillgång egentligen bara kräver en deltagares närvaro. Ofta är det detta man pratar om när man pratar om delaktighet i kulturpolitiken; vem kommer till föreställningar, hur många får del av kommunens kulturskola, hur ska vi bredda publiken?

Interaktion är ofta tolkat som ”aktiv delaktighet”, det vill säga att på något sätt interagera med sin publik eller sina användare genom dialog eller genom föremål. Delaktighet däremot, kräver medbestämmande. Det är här begreppet får en politisk innebörd (influera) snarare än en sociologisk innebörd (delaktighet som att höra till, vara del av).

Dessa tre – tillgång, interaktion och delaktighet – utesluter inte varandra, utan kan utföras på samma gång av samma institution/organisation.

Dynamo och Frilagret – två verksamheter för unga i Göteborg

Från min forskning om delaktighet i kulturinstitutioner i Göteborg har jag tittat på två exempel på hur man jobbat med delaktighet för barn och unga, som visar på hur olika begreppet kan tolkas och vara. Barn och unga är en speciellt utpekad, viktig grupp i den nationella kulturpolitiska målen samt i Göteborgs kulturpolitiska mål. I Göteborgs stad driver kommunen stadsbiblioteket, med ungdomsavdelningen Dynamo. Kommunen driver även Frilagret, ett hus för ungas kulturevenemang.

Båda verksamheterna har som mål att vara en plats för unga i staden, där de får uttrycka sig och influera vad som händer i rummet. De vuxna som jobbar på Frilagret och Dynamo vill alltså fördela den makt de har för att unga ska kunna ta plats. Detta gör de genom att låta unga influera olika aspekter av verksamheterna; hur rummet kan se ut, vad kultur kan vara, vad kvalitet i ett projekt kan vara, vad kreativitet kan vara, vilken roll den vuxna ska ha, och hur ett kulturellt event kan se ut.

En viktig slutsats är att unga också vill influera graden av sitt deltagande, och att den graden är beroende av den tillit de känner till de vuxna som jobbar på plats. En ung person kan först delta passivt genom att bara finnas på plats, för att senare interagera inom ramen för något de vuxna bestämt men lämnat utrymme för influens, samt att självständigt utforma och utföra ett event med vuxnas stöd. Det sista steget är att påverka själva formen för hur verksamheterna ska drivas.

Relationsskapande process

Därför menar jag att man kan se delaktighet som en relationsskapande process som syftar till att omfördela makt och till att låta olika kunskapsformer ta plats. Vuxna ska inte ge upp sin makt; de har ett ansvar, men de ska öppna för ungas inflytande och medbestämmande. Vuxna har viktig kunskap och kompetens, men det har unga också, inte minst om de omständigheter som formar deras liv, och de sätt de vill göra avtryck på och påverka.

När vuxna öppnar upp för ungas deltagande måste de också öppna upp för förändring, och inte använda delaktigheten som ett sätt att ”inordna” unga och kväsa deras kritik mot vuxensamhället. Förändring måste tillåtas ske hos alla parter – och det kan vara lite skrämmande.

Delaktighet är en del av demokratin. Vår värld förändras ständigt – och fort. När vi pratar om delaktighet måste vi också prata om förändring, relevans och legitimitet. Då har vi institutioner som tar ansvar.

Sofia Lindström Sol är doktor i kulturpolitik och arbetar som forskare på kulturförvaltningen i Göteborgs stad i projektet Delaktighetsprocesser i offentlig verksamhet som är finansierad av Riksbankens Jubileumsfond och Högskolan i Borås. Forskningsprojektet började hösten 2017 och kommer fortsätta fram till hösten 2020.

Niklas Karlsson – Bara att gasa!

Språk, makt och skapande eller
Så här skapas framtidens folkbibliotek eller
Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska folkbiblioteket

Ett bibliotek är en spegling av samhället, dess rörelse och innevånare och är därmed en institution satt i en kontinuerlig anpassningsprocess. Folkbiblioteket har aldrig varit mer i mitten av samhället än nu då vi lever i en tid då information är hårdvara och inte bara en kulturell angelägenhet. Det är en plats för människor där de kan möta upp sina inre behov, finna verktyg och utvecklas i takt med det föränderliga samhället. Det är en plats som är på väg att omfatta större ambitioner i människors liv än tidigare och då krävs det nya verktyg för biblioteken för att kunna axla den nya rollen. Kultur är inte längre synonymt med den västerländska skönlitterära kanon som traditionellt dominerat folkbibliotekets utbud. Kultur idag är något mycket bredare och vi kan se hur det gamla tvådimensionella begreppet utvecklats till att bli ett multidimensionellt begrepp som inbegriper praktiskt skapande och interaktiv språkinlärning. Kultur är inte längre bara något vi tar in som förströelse eller underhållning, kultur är idag något vi tillsammans skapar baserat på mångfald och diversitet. De globala rörelserna har gjort att vi idag är ett mångkulturellt och mångspråkigt samhälle och det här är ett faktum vi som biblioteksarbetare behöver omfamna med stora öppna armar. Vi behöver kunna inkludera alla människor i en gemensam verksamhet för att kunna dra nytta av den kraft som finns i människors inneboende vilja till att skapa sig en plats i en helhet.

Så hur gör vi detta? Hur blir vi denna dynamiska, multidimensionella kulturinstitution som är en självklarhet i samhällsmedborgarnas liv? ”Språk, makt och skapande” säger väl egentligen allt om hur vi ska gå vidare i den här processen eftersom att det sätter fokus på de verkande agenserna. Samhället är inte längre ett kollektivt skapat traditionsspektra utan samhället är idag skapat utifrån individen och dess egna språk (vare sig det rör sig om modersmål, gruppspråk, bildspråk etc.), skapande (all yttrandefrihet, kreativitet, åsiktsfrihet etc.) och den makt som innefattas av de kraftfulla verktygen som biblioteket har möjlighet att erbjuda. Och den makt som individen har när de gagnar dessa verktyg… Det är därmed vår roll som biblioteksarbetare att ställa oss mitt i denna rörelse, mitt i samhället och bli de som fångar upp och leder vidare den elektriska kraften som bildar den levande kulturen vi har. Vi behöver därmed utveckla den teoretiska grunden (hur möter vi upp individen?) för att kunna utveckla det praktiska kulturskapandet (hur möjliggör vi individen?).

Som vi diskuterat i studiecirkeln så handlar mycket om att förstå vad demokrati och interkulturalitet är i dagens samhälle. Dessa begrepp bildar idag ryggrad för hur en individuell medborgare uttrycker sig och de rättigheter och möjligheter som följer i dess fotspår. Det bildar också grund för den multidimensionella verksamhetsplanen som biblioteket behöver anamma. Vi behöver vara ett aktivt tänkande intellekt som ser, möjliggör och möter upp alla uttryck. Vi behöver ha verktygen för att kunna ifrågasätta normer och vi behöver ha kollektiva forum för att skapa möten för dialog i syfte att upplysa oss själva om vilka vi är i det egna. Vi behöver vara en röst för att kunna höra en röst, demokrati är något vi behöver aktivt definiera och förstå utifrån vår roll som kulturbärare. Som väl är så är det också vårt grundläggande uppdrag att… ”biblioteken i det allmänna biblioteksväsendet ska verka för det demokratiska samhällets utveckling genom att bidra till kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning samt främja litteraturens ställning.” (Bibliotekslagen 2013:801)

Så då är det väl bara att gasa? I högsta grad: ja! Låt oss att ge oss ut i allsköns experimenterande med de praktiska idéerna för att möjliggöra den teoretiska potentialen. Låt människor mötas via Culinary literacy eller ett kongenialt uttänkt Makerspace eller skapande rum där människor får leva ut sin yttrandefrihet i sann demokratisk anda. Låt människor hitta sin egen plats i samhället där det kan få vara sig själva och där de kan få bli en del av en pulserande dynamisk helhet. Låt människor individuellt få skapa sin egen kultur i syfte att skapa vår gemensamma kultur. Mångfald och diversitet är vår kultur nu, vilket ger att folkbiblioteket har en fantastisk möjlighet att bli inte bara en naturlig del av det utan även ett grundläggande demokratiskt verktyg för alla och envar att nyttja för att skapa sin egen personliga frihet.

Niklas Karlsson
Eskilstuna bibliotek och deltagare i studiecirkeln

Hanna Rasmussen – Tankar från Folk och kultur

Hanna Rasmussen, bibliotekschef i Katrineholm, ger oss här sina tankar och reflektioner kring konventet Folk och kultur:

Så här ett tag efter Folk och kultur tänkte jag undersöka vad det var som fastnade hos mig under de där tre dagarna i Eskilstuna. Den första minnesbild som kommer upp är i skarpt ljus utomhus, där jag med snabba steg och kylan bitande i kinderna hastar mellan byggnaderna inne på Munktellområdet. Det blev många promenader, fler än vad jag förväntat mig, och de bidrog till flera sena ankomster men också frisk luft och en möjlighet till klarare tankar.

Jag ”avverkade” 15 programpunkter totalt, vilket kanske var i mesta laget, även om jag hade önskat kunna delta i ännu fler som verkade givande. För att återgå till att undersöka minnesbilder så fanns det några programpunkter som i efterhand framstår tydligare än andra. Samtalet om efterspelet till #metoo som modererades av Alice Bah Kuhnke till exempel. Det fanns ett lyssnande mellan deltagarna som jag uppfattade som väldigt hoppingivande. Bitvis så talades det verkligen klartext, hela tiden respektfullt, om en komplex fråga där makt och skuld är brännande ingredienser utan att någon hamnade i försvarsposition eller utsatt läge. Skickligt och stärkande.

Ett annat program som förvånade mig genom att vara lysande i det tillsynes enkla var Framtidsspaning i en föränderlig värld med Pär Strömbäck från Dataspelsbranschen, Elcim Yilmaz från Superturken och Max Valentin från Fabel. Tre helt olika karaktärer, med olika kompetenser, referensramar och angreppssätt, som kort och till synes enkelt, förmedlade sin syn på framtiden (och nutiden). Jag uppfattade att de kunde enas om en del saker, bland annat att förändringar sker och kommer att fortsätta ske, men i en allt snabbare takt, och att människor vill vara delaktiga, bli sedda för vem de är och kunna påverka alla delar av tillvaron. Det fina med att de hade så olika ingångar och perspektiv var att det för mig som åskådare blev inspirerande att tänka utifrån min verksamhet även om den inte alls egentligen berördes. Jag tänker att biblioteksverksamhet med fördel kan utvecklas med hjälp av perspektiv från många olika företeelser, både de som kom fram i programpunkten och andra, utan att vi för den skull urvattnar eller frångår vårt uppdrag. Egentligen har hela Folk och kultur har potential att erbjuda just detta, men då krävs det nog fler möjligheter till samtal. Jag deltog i ett arrangerat samtal, Kultursalongen med Marika Lagerkrantz, vilket var trevligt och bitvis givande, men framöver skulle jag gärna se fler möjligheter till samtal med en mer opretentiös titel och ingång för att inkludera så många röster som möjligt. Precis så som jag uppfattar att programpunkten Culinary Literacy faktiskt gjorde, även om jag inte deltog själv.

Sammantaget så var jag nöjd och väldigt trött när jag på fredagkvällen vände hemåt igen, och jag kommer gärna tillbaka igen.

Niklas Karlsson – Om interkulturalitet

Niklas, en av deltagarna i cirkeln, reflekterar här över begreppet interkulturellt förhållningssätt efter föredraget vi fick av Marita Castro 18/10.

“Interkulturalitet är ett förhållningssätt likaledes en metod att arbeta efter då öppenhet och dialog är dess fundament. Genom att öppna upp kanalerna åt båda hållen, från samhället till individ och tvärtom, framkommer alla möjligheter att identifiera genuina rörelser i samhället och på så sätt hänga med i samhällsutvecklingen. En människa definieras inte längre av dess etnicitet, bakgrund eller medfödda kultur; en människa definieras numera av vem den unika människan själv väljer att vara. På så sätt skapas ett nytt kulturlandskap, ett interkulturellt kulturlandskap, där vi behöver dialog, kunskap och möten för att upplysa oss själva i kollektivet om vilka vi är i det egna. Vi är transpersoner, vi är kulturnördar, vi är feminister, vi är idrottare, vi är syrier, vi är finländare, vi är araber, vi är hinduer, vi är veganer, vi är fotografer, vi är mammor, vi är pappor, vi är allt och vi är inget.

För att möta upp all denna diversitet och utveckla vår ställning som en kulturbärare i samhället behöver vi vara öppna för dialog och vi behöver tänka i termer av tillsammans. Vilka är vi (både vi som institution och vi som samhälle)? Hur blir vi en plats för alla? Det interkulturella förhållningssättet är i sitt innersta väsen ett sätt att nå ut i det individuella kollektivet som är dagens personsamhälle. Ett sätt att skapa kultur gemensamt via interaktion till skillnad från att befästa kultur genom gamla värderingar och uppfattningar. Det interkulturella förhållningssättet innehar också i sin natur ett automatiskt förhållningssätt som verkar emot diskriminering, rasism, kvinnofientlighet m.m. eftersom att förhållningssättet förbehållslöst identifierar och möter upp individen utifrån individens förutsättningar. Det är inte stämpeln i pannan som styr interaktionen när man tänker interkulturellt utan det är alltså individen och alla dennes intressen som styr. Stämpeln i pannan har vi tänkt bort för länge sedan.”