Design thinking for Libraries i praktiken – Andrea Hofmann gästbloggar

Andrea Hofmann skriver om sitt och biblioteken i Malmös deltagande i ett nätverksprojekt kring användarcentrerad utveckling på bibliotek. I projektet ingår också bibliotek i Vilnius, Reykjavik och Århus.

Biblioteken i Malmö deltar under två år i ett Nordiskt/Baltiskt nätverksprojekt kring användarcentrerad utveckling på bibliotek. Deltagarnas fokus i projektet ”Human-Centered Design in Nordic/Baltic countries/libraries” är att lära, undersöka och dela användarcentrerade metoder och förhållningssätt tillsammans med varandra under 2019-2020. Detta görs framförallt genom nätverksträffar hos de deltagande biblioteken. Förra veckan träffades nätverket på Nationalbiblioteket i Vilnius.

Projektet utgår ifrån Design thinking for libraries och visionen är att testa och ”hacka” metoder och verktyg för att så småningom skapa en gemensam verktygslåda för våra länder. Projektet genomförs med bidrag från Nordisk kulturkontakt.

“Visionen är att testa och ‘hacka’ metoder och verktyg för att så småningom skapa en gemensam verktygslåda för våra länder.”

De bibliotek som deltar i projektet förutom Malmö är Reykjavik, Vilnius och Århus. Alla bibliotek jobbar i projektet med en egen användarcentrerad utmaning på sitt bibliotek. När vi sedan träffas på våra nätverksträffar arbetar och labbar vi med värdbibliotekets utmaning.

Första nätverksträffen var i Reykjavik i juni i år och då jobbade vi med isländarnas utmaning kring att skapa ett rum för unga personer i ett områdesbibliotek utanför Reykjavik. Här fokuserade vi till stor del på metoder i att lära känna användarnas behov i det lokala området där biblioteket var, vilket vi bland annat gjorde med intervjuer och att skapa personas.

En trappa upp till ett bibliotek. I trappan sitter tre personer och en person står brevid. De pratar med varandra. I trappan står stafflin med fotografier. På ena sidan trappan står siffrorna 1-5 lodrätt och ett ord.
Prototyp 1.

Den andra nätverksträffen hade vi förra veckan i Vilnius och då arbetade vi med deras utmaning om att utveckla ett navigerings- och skyltningssystem så att besökarna bättre ska hitta på biblioteket.

Ingången till ett rum. I rummen syns en person som sitter i en fåtölj vid ett bord. Över dörrkarmen på väg in i rummet står Sound & Visual Labs med stora orange bokstäver. På dörren sitter en gul pil. De sitter notsymboler på flera ställen. På golvet står en pinne och längst upp en gul rund skylt där det står Sound & Visual Labs.
Prototyp 2.

Under denna träff var fokus på att prototypa idéer och sedan testa dem live på både besökare och personal. I samband med det samlade vi in synpunkter, kanske justerade vi prototypen något efter det och testade den igen. Till slut dokumenterade vi all feedback som blev till ett underlag för biblioteket i Vilnius till när de ska genomföra en pilot för ett nytt navigeringssystem.

Bilden är tagen några trappsteg upp i en trappa. Väggarna är vita. På stengolvet ligger är orange spår lagda. På väggen är två vuxna och ett barn som dansar ringdans målade. På den vita väggen från dörröppningen på ena sidan syns en röd rävsvans med vit topp målad.
Prototyp 3.

Nästa träff är i Malmö i slutet av maj nästa år och då kommer vi att fördjupa oss i den sista fasen i Design Thinking for Libraries: Iteration och Implementation.

Andrea Hofmann är verksamhetsutvecklare på Biblioteken i Malmö. Biblioteken i Malmö har använt Design thinking-metoder tidigare i exempelvis KRUT och nya barnavdelningen Kanini.

Ditt, mitt, vårt liv – Sofie Samuelsson gästbloggar

“Men kanske ännu mer tänker jag på de mänskliga relationer som skapas, fördjupas och bleknar varje dag på biblioteken.” Sofie Samuelsson, Regionbibliotek Stockholm och tidigare ungdomsbibliotekarie i Hallonbergen, bloggar om skrivande, biblioteket och om oss alla.

Gholam Sakhi var i yngre tonåren när han ensam, utan sin familj, flydde från Afghanistan till Sverige. I boken “Efter varje natt kommer en ny dag” berättar han:

Första gången jag besökte ett bibliotek var i Hedemora. Jag visste inte hur ett bibliotek fungerade då. Jag trodde att det bara var ett rum med böcker som man fick läsa på plats. Men där fanns så mycket mer, datorer och wi-fi och filmer. Och så fick man ta med sig böckerna hem!

Senare i Gholams berättelser är han i Vallentuna och har börjat i Kulturgruppen på biblioteket. Där träffar han bibliotekarien Anna, som håller i Kulturgruppen. Gruppen träffas varannan onsdag. När Gholam och Anna känt varandra några månader så händer något avgörande i båda deras liv. Gholam pratar i följande scen med en person från kyrkan:

”Känner du någon som du skulle kunna bo med?” sa hon.
”Ja”, sa jag. ”Kanske. Jag känner Anna som jobbar på biblioteket. Och en gång sa hon till mig att jag skulle säga till om jag blev utan boende. Jag har också varit hemma och träffat hennes familj. De är snälla och trevliga.”
”Ska vi ringa och fråga henne?” sa Johanna.
Och så ringde vi. Anna lät inte förvånad när hon fick frågan, men hon svarade att hon ville prata med sin familj först.

Frmsidan till boken Efter varje natt kommer en ny dag av Gholam Sakhi och Anna Fogelberg. Svartvit. En pojke sitter på huk.

Gholam flyttar hem till Anna och hennes familj och är idag en i familjen. Det är även Anna som har skrivit Efter varje natt kommer en ny dag. Ali Zardadi som också är ensamkommande från Afghanistan skrev, efter att bara varit i Sverige drygt ett år, boken “Ängeln och sparven”. Där skriver han:

Jag brukade gå till Albys bibliotek på vinterns mörka och kalla dagar. Därifrån fick jag veta om språkcafé i olika bibliotek. […] Vi åker buss till biblioteket, en plats som ger mig glädje och där jag känner mig trygg. I bokhyllorna finns mina vänner.

Jag, som många andra som jobbar med folkbiblioteksfrågor, funderar ofta på människors förhållande till bibliotek. Men kanske ännu mer tänker jag på de mänskliga relationer som skapas, fördjupas och bleknar varje dag på biblioteken – relationer mellan människor som besöker och använder sina bibliotek och de som jobbar på bibliotek.

Om vi går till fiktionens värld kan vi möta Hannah i tv-serien 13 skäl varför, som bygger på en roman med samma namn. Berättelsen om Hannah är omskakande då vi redan från början får veta att hon tar sitt liv. Hannah har en stark vilja att berätta om skälen till beslutet att avsluta sitt liv. Det gör hon genom att spela in kassettband som hon skickar till 13 personer. Att berätta muntligt, men även skriva, är starka spår i berättelsen om Hannah. Jag funderar på om det finns öppningar som skulle ha kunnat göra att Hannah inte tog sitt liv. En sådan kanske är när hon i mitten av seriens första säsong träffar skolans bibliotekarie som bjuder in henne till en skrivgrupp. Hannah är en skrivande person, och det är också skrivandet som får en viktig negativ påverkan på att det går som det går. Men skrivandet skulle kunna ha varit en väg ut, och mötet med bibliotekarien och skrivgruppen skulle kanske kunna ha varit en del av den vägen.

Bibliotekarien Anette Helgesson har skrivit boken “Jalla Tillsammans: En personlig skildring av läsfrämjande integrationsprojekt” som berättar om en digital bokcirkel, en podcast och mötesplats. Syftet med dessa verksamheter var att främja möten, lyfta fram fler berättelser och motverka intolerans. Deltagarna var unga nyanlända. Helgesson skriver att nyanlända ofta har väldigt tunga saker i bagaget och att de kan behöva få möjlighet att sätta ord på sina erfarenheter och känslor. Helgesson skriver:

Vi var medvetna om att vi inte kunde ta bort det svåra och jobbiga flera av tjejerna varit med om, att vi som lekmän inte kunde hjälpa på ett professionellt sätt, med det vi kunde göra var att lyssna. Vi kunde lyssna som medmänniskor när ungdomarna ville berätta. Vi kunde bekräfta dem och ta dem på allvar. Det kan vara gott nog ibland.

Genom att utgå från en text kan man också göra det enklare för nyanlända ungdomar att berätta och förklara för etablerade svenska ungdomar vad de har varit med om. Det kan i bästa fall leda till ömsesidig förståelse för varandra.

Regionbibliotek Stockholm, där jag jobbar, har sedan några år haft ett samarbete med institutionen Praktisk kunskap vid Södertörns högskola. Samarbetet har bland annat lett till kurser i praktisk kunskap för bibliotekarier. En bok skrevs utifrån den första kursen som ordnades och den heter “Bibliotekariens praktiska kunskap: om kunskap, etik och yrkesroll”. Eva Schwartz, redaktören för boken, är filosof och lektor i praktisk kunskap. Hon skriver att i praktisk kunskap kan en få möjligheter genom essäskrivande att reflektera över sin yrkesroll och de etiska kunskapsmässiga utmaningar vi ställs inför:

Varför gör jag som jag gör? Vilken roll spelar vanor och rutiner för mitt handlande? Vilka är de ekonomiska, politiska, personliga, kulturella o.s.v. förutsättningarna för yrkesutövningen?

När Eva Schwartz började arbeta med bibliotekarier undrade hon över vilka olika svåra situationer och dilemman som personal på ett bibliotek skulle kunna råka ut för. Fanns det verkligen tillräckligt med stoff att samtala kring? Hon blev mycket förvånad. I essäerna som bibliotekarierna skrev, varav några är publicerade i boken, såg hon mycket utsatthet. Inom några minuter måste bibliotekarierna ofta skifta från rutinarbete till väldigt svåra existentiella samtal.

Ett beduintält i ett bibliotek. I tygtältet ligger kuddar i olika färger på marken. I bakgrunden bokhyllor.
Foto: Pia Borrman

Förra månaden besökte jag Hallonbergens bibliotek. För snart sex år sedan avslutade jag min tjänst som ungdomsbibliotekarie där och när jag går in i biblioteket sköljer flera känslor över mig. Jag står nära bibliotekets fina beduintält när en ung person kommer emot mig.

”Det är ju du”, säger han.

I några sekunder är jag förvirrad, sedan minns jag tonåringen som var dag hängde på bibblan. Vi pratade och tjatade och någon gång bad jag honom lämna bibblan för att han körde runt på en sparkcykel.

”Hej, känner du igen mig?”, fortsätter han och räcker fram handen till en hälsning.

Jag minns honom. Jag minns hur han översatte åt sin mamma innan hon lärt sig svenska. Jag minns hur han garvade när jag försökte säga något på ett av hans språk som jag inte kan. Jag minns hur han hjälpte mig att sätta upp böcker. Jag minns…

”Klart jag gör”, säger jag, och ska just prata berätta om det jag minns, men han är redan på väg.

”Kul, att träffa dig. Det var länge sedan”, säger han och vänder sig om och går mot utgången. Och jag, jag står kvar.

Sofie Samuelsson är utvecklingsledare på Regionbibliotek Stockholm. Sofie har författat skrifterna Normkritik, hbtq och folkbibliotek (2016) och Inkluderande bibliotek (2018) . Just nu aktuell med satsningen Unga och bibliotek.

Referenser
Fogelberg, Anna. (2018) Efter varje natt kommer en ny dag.
Helgesson, Anette. (2017) Jalla Tillsammans: En personlig skildring av läsfrämjande integrationsprojekt.
Schwarz, Eva (red.). (2016) Bibliotekariens praktiska kunskap: om kunskap, etik och yrkesroll.
Zardadai, Ali. (2017) Ängeln och sparven: Texter av en ensam ungdom på flykt.

“Många droppar små bildar en Stor å” – Maria GLawe gästbloggar

Dikter och hållbar utveckling går hand i hand. Maria Glawe, lärare och initiativtagare till Sustainable Poetry, bloggar om poesi, Agenda 2030, medskapande och årets bibliotek.  Och berättar något om vad Trelleborgs kommun och Region Sörmland har gemensamt.

”En droppe doppad i livets älv 
Har ingen kraft att flyta själv
Det ställs ett krav på varenda droppe
Hjälp till att hålla de andra oppe.”

Tage Danielsson

Dikten av Tage Danielsson presenterades av Mona Karila från Region Sörmland under Mötesplats Agenda 2030 i Stockholm i onsdags. Det är nu fyra år sedan antagandet av Agenda 2030 och FN:s 17 globala mål för hållbar utveckling. Konferensen syftade till att bidra med kunskap, nätverkande och inspiration om Agenda 2030. Pricken över i:et och det som verkligen lyfte blicken från det yttre till det inre perspektivet var diktens förtrollande kraft att visualisera partnerskapet som växer sig starkare genom vårt gemensamma fokus och för att vi vill hjälpas åt. Den nakna sanningen är att om vi ska förverkliga den ambitiösa agendan så är viljan, samarbetet och kärleken helt avgörande.

Genom poesin som är kärlekens språk ger vi hållbar utveckling ytterligare en dimension; en fjärde dimension som benämns kultur. Hur hittar barn och unga lugn i en hektisk värld? Hur hittar de tillförsikt inom sig själva och kraften att använda kunskap, språk och kreativitet för att bli medskapare till en hållbar framtid, och inte låsas fast i en känsla av maktlöshet och ångest? Det är vad Sustainable Poetry handlar om. Genom poesin samskapar barn och unga med vuxna såväl i Sverige som ute i världen för att bidra till en annorlunda och mer hållbar värld.

Karta med ikoner för de 17 globala målen

Hand i hand så ingen lämnas utanför

Så vad har då Region Sörmland och Trelleborgs kommun gemensamt förutom kärleken till poesi och hållbar utveckling? Vi delar samma målbild; att vi vill frambringa god livskvalitet för alla och skapa dynamiska mötesplatser, bland annat med bibliotek som präglas av inkludering och mångfald; där mångfalden av språk, kultur och berättelser får ta plats. Det är genom ett gemensamt fokus vi nu inbjuder hela Region Sörmland till ett medskapande i det globala språk- och kulturprojektet Sustainable Poetry. I regionen pågår satsningen Språk, makt och skapande som ska stärka biblioteken som flerspråkiga och inkluderande arenor, där människor genom kreativitet och möten tillsammans bidrar till hållbara samhällen. Det går hand i hand med Sustainable Poetrys bärande idé och är samstämmigt med andemeningen i Agenda 2030, det vill säga att ingen ska lämnas utanför.

“I Sustainable Poetry arbetar vi med biblioteken som en naturlig resurs i skolans undervisning; ett kreativt samskapande som vi gärna delar med oss av till hela världen. Skolbibliotekarierna som ingår i projektgruppen fick igår, under Bokmässan, mottaga priset som Årets bibliotek 2019.”

I Sustainable Poetry arbetar vi med biblioteken som en naturlig resurs i skolans undervisning; ett kreativt samskapande som vi gärna delar med oss av till hela världen. Skolbibliotekarierna som ingår i projektgruppen fick igår, under Bokmässan, mottaga priset som Årets bibliotek 2019, bland annat för det framgångsrika arbetet tillsammans med lärare för att stärka elevernas språkliga och digitala kompetens. Dessutom för att sätta literacy högst upp på agendan och öppna upp dörrarna till ett bibliotek som är en levande mötesplats där eleverna kan göra demokrati och lära för livet. Så här lyder motiveringen:

“Mediateken på Söderslättsgymnasiet välkomnar från dag ett alla sina elever till en fantastisk och förunderlig värld där ingenting tycks vara omöjligt. På skolbiblioteket finns alltid en hjälpsam hand, ett kreativt bollplank och hjälp att förverkliga idéer och drömmar. Med ohämmad entusiasm och engagemang guidas eleverna genom läsning, språkutveckling, forskning, skrivande och andra former av kreativt skapande. Här får varje elev en både lärande och utvecklande upplevelse för hela livet.” 

DIK-juryns motivering till Årets bibliotek 2019

Poesins kraft

I Sustainable Poetry upptäcker barn och unga poesi på ett nyskapande sätt; på ett sätt som ger kraft för att bidra till en hållbar framtid. Poesi får en helt ny betydelse och är därmed inte längre något ”svårt, krångligt och ointressant”, vilket vi uppmärksammat kan vara en vanlig föreställning bland många. Vi har också uppmärksammat att en vanlig föreställning är att poesi är för somliga och inte för alla. Det vill vi förändra genom ett globalt samskapande där mångfalden av språk, kunskaper och kreativa kulturella uttryck får berika och stärka vår gemensamma väg mot en hållbar framtid.

Alla kan bli medskapare i Sustainable Poetry och vårt långsiktiga mål är självklart att försöka nå alla barn och unga. Det går hand i hand med genomförandet av Agenda 2030; om vi ska nå de globala målen måste alla vara med. I Sustainable Poetry vill vi i synnerhet kämpa för att nå det globala målet 4 tillsammans, vilket är att säkerställa god utbildning för alla. Dessutom är delmål 4.7 lärande för hållbar utveckling centralt och en obligatorisk del i skolan oavsett ämne.

Genom projektet stärks det kollegiala lärandet och tilliten till varandras kompetenser för att tillsammans med barn och unga på många olika sätt frambringa världens största (och första) digitala poesisamling som berör Agenda 2030 och de globala målen för hållbar utveckling.

Det är när vi arbetar tillsammans som vi alla kan bli framgångsrika och få ihop hela bilden – vi hjälper till att hålla varandra uppe, som Danielsson så vackert förmedlar i dikten. Ett medskapande i Sustainable Poetry lyfter fram alla mål i agendan, men har också ett särskilt fokus på mål 17; genomförande och globalt partnerskap. Tillsammans genom ett dynamiskt samskapande bortom alla gränser och barriärer ger vi de komplexa hållbarhetsfrågorna en naturlig del av skolans undervisning, från förskolan till gymnasiet samtidigt som vi lyfter barns och ungas möjlighet att göra sin röster hörda, vilket stärker deras medskapande i demokratin.

Framtiden kräver modiga människor

I samband med World Poetry Day, som den 21 mars, firas över hela världen delar vi alla poetiska mästerverk som skapats av barn och unga under läsåret. Vi använder en gemensam hashtag: #sustainablepoetry Det är dikter som lyfter världens utmaningar, men också möjligheter; 169 för att vara exakt. Dikterna skildrar framtidshopp och den inneboende kraft som var och en av oss har för att skapa förändring, så låt oss väcka poesiådran till liv. Som Greta Thunberg säger är ingen för liten för att göra en förändring och det kan vi bekräfta genom att se hur 5- åringar i förskolan skapar poesi för en hållbar framtid: Ingen är för liten för att göra en förändring.

Dessutom är Greta Thunbergs budskap tydligt; framtiden kräver modiga politiker. Det menar också Isabella Lövin som inledde Mötesplats Agenda 2030 i onsdags med en filmhälsning från New York. I ett Facebook-inlägg från 2018 lyfter hon politikernas ansvar och betydande roll, vilket hon kopplar ihop det med den persiske poeten Rumi som skrivit följande:

”Du är inte bara en droppe i havet.  
Du är hela havet, i en droppe.”

Rumi

Besök gärna bloggen Sustainable Poetry som är en lärportal och mötesplats där du kan utforska mer om Sustainable Poetry – och bär med dig att DU är hela havet, i en droppe…

Maria Glawe är initiativtagare och projektledare för Sustainable Poetry. Maria  arbetar dels om förstelärare och speciallärare på Söderslättsgymnasiet i Trelleborg, dels som projektledare för arbetet med Glokala Sverige i Trelleborgs kommun. Dessutom ingår Maria i Tillitsakademin Trelleborg som arbetar för att stärka tillitsbaserad styrning och ledarskap. Maria har mottagit flera utmärkelser för sitt innovativa sätt att designa utbildning, bland annat Sveriges bästa lärare 2018, vinnare av Guldäpplet 2018, årets FN-lärare 2019 och årets yrkesperson 2019 i Trelleborgs kommun.

Rubriken till blogginlägget är lånad av Globalportalen.
Övrig källa är Lagerkvist, V. (2016) Språk, Makt och hållbar biblioteksutveckling – en rapport om mångspråkig biblioteksverksamhet i Sörmland.

Makerspace på bibliotek – nyttan och berättelsen

Boken Skaparbibblan

Lo Claesson är medförfattare till boken Skaparbibblan som kom 2015. Hon har också varit bibliotekschef i Vaggeryd som varit en skaparbibbla länge. Just nu skriver hon på en uppföljare till boken. Här kommer ett gästinlägg från henne som avslutas med en uppmaning!

“Skapande aktiviteter har bibliotek länge sysslat med. Redan 1905 lärde biblioteket i Pittsburgh ut hantverk som sömnad och korgflätning. På våra bibliotek har de skapande verksamheterna tidigare ofta hamnat i kategorin pyssel eller som workshops i den allmänna programverksamheten. Men det vi gör i skaparbibblor eller makerspace idag, är egentligen samma sak som vi alltid gjort, fast med delvis nya verktyg.

Jag är i slutfasen av att skriva en uppföljning på boken Skaparbibblan, som Eleonor Grenholm, Ann Östman och jag skrev tillsammans. Något som intresserar mig mycket, är att se hur skaparbibblor från att ha börjat som ett glatt utforskande och experimenterande, nu ofta fått en tydlig inriktning. Det är också intressant att se hur kopplingen kan göras till bibliotekens befintliga mål och verksamhet. Vilka är målgrupperna? Hur inkluderas de i processerna kring makerspace?

Vad är skaparbibblor/makerspace egentligen bra för? I boken ges olika argument för makerspace ur olika perspektiv; demokrati, lärande, integration, hållbarhet och läsfrämjande. 

Vårt samhälle är mätningsfixerat och biblioteken värjer sig ofta mot sina uppdragsgivares krav på nyckeltal och resultatmätningar av olika slag. Kvantitet ställs mot kvalitet. Antal besökare, antal lån eller antal aktiviteter kan vara ganska värdelösa siffror. Jag har tittat lite på olika försök att mäta nyttan med makerspace. Hur mäts sådant som nöjdhet, tillfredställelse, självförverkligande, gemenskap? Går det att mäta samhällsnyttan, vad skattebetalarna får ut för sitt bidrag? 

IFLA samlar in ”SDG- stories”, där ett antal parametrar prickas av för att de ska uppfylla kriterierna för en berättelse, relaterad till Agenda 2030:s miljömål. Det första biblioteket med ett makerspace, Fayetteville Free Library, jobbar på liknande sätt och samlar in ”success stories”. Är det något svenskt bibliotek som gör det? Kanske är de personliga berättelserna bästa sättet att mäta nyttan med makerspace?

Jag vill gärna ha feed back på vad ni som eventuella läsare skulle vilja veta mer om när det gäller makerspace. Det finns ännu lite tid att komplettera med material! Tack på förhand!”

Lek som motor för lärande

Får jag ha så här roligt på jobbet? Linn Holmstedt, författare till rapporten Robotar och Ritblock om digitalt skapande på biblioteken i Stockholms län, reflekterar kring lekens betydelse för att lära om digital kompetens.

I väntan på barn

Första gången jag hade programmeringsverkstad på biblioteket, funderade jag på om det verkligen var okej att ha så här roligt på jobbet. Tillsammans med ett gäng barn mellan 8-12 år testades olika kodblock i verktyget Scratch, vi gjorde minispel, frågesporter och filmer. Några barn hade kodat i Scratch förut, och de visade mig och varandra olika funktioner. När vi stötte på problem försökte vi lösa dem tillsammans. För varje programmeringsverkstad jag har haft, har jag lärt mig lite mer, och jag har kommit fram till att ja, det är helt okej att ha riktigt roligt på jobbet! Jag tror till och med att det är viktigt att ha så roligt på jobbet.

Jag jobbar som barnbibliotekarie, och under hösten 2018 gjorde jag en kartläggning för Regionbibliotek Stockholm, om den digitala barn- och ungdomsverksamheten på folkbiblioteken i Stockholms län. Hur ser den ut? Hur resonerar bibliotekspersonal och bibliotekschefer kring området? Vilka förutsättningar finns det för att utveckla verksamheten? Både bibliotekarier och chefer är överens om att det är ett prioriterat område, men i praktiken saknas strategier och syften för den här verksamheten i biblioteksplanerna. En stor del av bibliotekens digitala verksamhet för barn och unga rör digitalt skapande i olika former: programmering, robotar, filmskapande, animering – under hösten 2018 hade cirka hälften av kommunerna i Stockholms län sådana aktiviteter på sina folkbibliotek. När bibliotekspersonalen i en enkätundersökning får formulera sitt behov av fortbildning, är det framför allt kunskaper inom digitalt skapande som de lyfter. I rapporten Robotar och ritblock – digital biblioteksverksamhet för barn och unga på folkbiblioteken i Stockholms län finns mer att läsa kring kartläggningen, och hur vi på biblioteken kan jobba med att formulera målsättningar kring den digitala verksamheten på biblioteken. Varför ska vi använda digitala verktyg i barn- och ungdomsverksamheten? Här kan vi ta Barnkonventionen till hjälp. I artikel 13 formuleras barns rätt till yttrandefrihet:

Barnet skall ha rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att oberoende av territoriella gränser söka, motta och sprida information och tankar av alla slag, i tal, skrift eller tryck, i konstnärlig form eller genom annat uttrycksmedel som barnet väljer.

Läs mer om Barnkonventionen här.

Genom att jobba med digitala verktyg kan vi ge barn och unga medel att hitta det uttryckssätt som passar dem – vare sig det är text, bild, ljud eller film. Som Kista bibliotek, som har jobbat med ljudberättelser skrivna och inspelade av ungdomar i området. Eller som biblioteken i Järfälla, som låter barn och unga vara med och utforma bibliotekswebbsidan och spela in filmer till den. När vi skapar tillsammans med barn och unga, oavsett om det är genom att spela in en film eller programmera ett spel, jobbar vi med att låta deras berättelser komma till tals. Och när vi provar nya saker, skapar och leker, utvecklar vi tillsammans vår nyfikenhet och kreativitet, både bibliotekarier och användare. Och det är roligt! Därför tror jag på vikten av att vi har riktigt roligt på jobbet, genom att vi fortsätter skapa och testa tillsammans!

Läs hela Linns rapport här

3D-hjärtan

Annika hermele: Det som skimrar i minnet är de möten och samtal som uppstod den där dagen

Det blev en usel robot, metareflektioner om att hålla workshop och en påminnelse om att inte underskatta lunchsamtalen. Annika Hermele från Regionbibliotek Stockholm gästbloggar om sitt deltagande på fortbildningsdagen Tillsammans skapar vi biblioteket.

Härom veckan fick jag vara med på Tillsammans skapar vi biblioteket med Biblioteksutveckling Sörmland. Jag jobbar som utvecklingsledare på Regionbibliotek Stockholm, bland annat med läsfrämjande, språk och inkludering. Med mig hade jag min kollega Samuel Sjöblom som arbetar med en förstudie om lokala mötesplatser för digital innovation. Det som skimrar i minnet är de möten och samtal som uppstod den där dagen.

Varför gömmer sig bibliotekspersonalen?

Dagen inleddes med en gripande föreställning från projektet Litterära språkvänner. Poeterna Anna Enbom och Wafaai Layla dramatiserade med klarhet och stor närvaro de dikter som skrivits i projektet.

Från Eskilstuna stadsbibliotek berättade Ellinor Mark om sin väg till att jobba med ungdomar. Det var intressant att höra henne reflektera kring synen på unga och på att jobba med unga. Det satte igång intressanta samtal om vad som krävs för att bygga närvaro och delaktighet i lokalsamhället på lång sikt.

Pirjo Lahdenperä, professor i pedagogik, utmanade och bidrog med sina gedigna erfarenheter av interkulturellt arbete. Plötsligt frågade hon varför bibliotekspersonal går och gömmer sig när någon kommer in. Varför känns det så? Och vad beror det på att: A. Vissa som jobbar på bibliotek inte uppfattas som tillgängliga (eller till och med drar sig undan)? B. En som vill använda biblioteket inte känner sig väl mottagen? Vad är det för normer och föreställningar som formar biblioteksmedarbetares och biblioteksanvändares beteenden? Det är väl värt att fundera över och fråga sig och framförallt fråga potentiella användare.

Annika Hermele har gjort den inledande övningen – alltså en meningsfull hatt som följer bibliotekslagen – på workshopen med Folklab och inväntar de övriga i sin grupp.

Diskussioner bland surrande robotar

Dagen avslutades med en workshop med Folklab. Eftersom jag också då och då ordnar workshoppar blev det mycket metareflektion. Varför bygger vi en robot samtidigt som vi fördjupar oss i Agenda 2030 och bibliotekslagen? Varför delas grupperna in si eller så? Så låter det i huvudet. Och det är nog den viktigaste behållningen av att gå på workshop för mig.

Jag har en känsla av att det var samtalet som var målet med övningen och det var nog tur, för roboten blev ganska usel.

Annika Hermele, Regionbibliotek Stockholm

Roboten – en quirkbot –  som min grupp gjorde bestod av en liten motor och sugrör. Målgruppen vi valde var bibliotekschefer och bland surret av robotar och slamret av kaffekoppar hade vi en invecklad diskussion om låga insteg och hög utväxling. Jag har en känsla av att det var samtalet som var målet med övningen och det var nog tur, för roboten blev ganska usel. 

Dagens höjdpunkt: Samtalet med min lunchgranne som berättade att han precis fått sitt första biblioteksjobb i Sverige efter fyra år här, med en lång karriär i bagaget dessförinnan.

Annika Hermele är utvecklingsledare med inriktning på läs- och litteraturfrämjande samt språk och interkultur på Regionbibliotek Stockholm. Annika arbetar bland annat i projekt utforskande om inkludering och normkritik kopplat till läsfrämjande arbete och bibliotek. Tillsammans med Sofie Samuelsson har Annika författat skriften Inkluderande bibliotek.

Väcka lust till läsning hos vuxna med svenska som andraspråk

Annika Liljengren är bibliotekarie i Landskrona. För några år sedan deltog Annika i en forskningscirkel om att väcka lust till läsning av skönlitteratur hos vuxna personer med svenska som andraspråk. Vad var svårt med att vara med i en forskningscirkel? Hur bidrog deltagandet till utveckling?

Biblioteket i Landskrona. Det är en vit byggnad med orange kanter. Byggnaden ser ut att ha 3-4 våningar. Det finns ett torn. Himmeln är blå. Framför är det grönskande gröna träd. Några människor i vårkläder går längs med biblioteket.
Landskrona bibliotek. Foto: Yazan Smadi.

Vem är du och var jobbar du?
Jag är bibliotekarie på Landskrona bibliotek med inriktning mot vuxna besökare.

Du var med i en forskningscirkel för några år sedan, hur var det att vara deltagare?
Det var intressant och utvecklande. Det tog mycket tid men gav mycket. Lotta Bergman, universitetslektor på Malmö Högskola, som undervisar i litteraturkurser för blivande svensklärare och forskar om läsning, litteraturdidaktik och skrivande, var vår handledare och det kändes som ett privilegium att få ta del av hennes erfarenhet, idéer och kunskap.Jag blev tryggare i min yrkesroll eftersom forskningscirkeln gav mig redskap att förankra min praktiska erfarenhet i aktuell forskning

Vad utforskade du i forskningscirkeln?
Målet med vårt projekt var att väcka lust till läsning av skönlitteratur hos vuxna personer med svenska som andraspråk. Vi prövade oss fram genom bokprat, boksamtal och författarbesök tillsammans med elever på vuxenutbildningen.

Jag blev tryggare i min yrkesroll eftersom forskningscirkeln gav mig redskap att förankra min praktiska erfarenhet i aktuell forskning.

Annika Liljengren, bibliotekarie

Hur har ditt deltagande stärkt dig i ditt yrkesutövande?
Jag blev tryggare i min yrkesroll eftersom forskningscirkeln gav mig redskap att förankra min praktiska erfarenhet i aktuell forskning. Jag blev bättre på att reflektera, ta till mig kunskap, utvärdera mitt nuvarande arbetssätt och hitta nya sätt att arbeta.

På vilket sätt bidrog ditt deltagande i forskningscirkeln till utveckling av bibliotekets verksamhet?
Rollfördelningen mellan lärare och bibliotekarier blev tydligare och vi hittade en samarbetsform som fungerade bättre än tidigare.

Vad tyckte du var mest värdefullt med att vara med?
Att få så lång tid på sig att utveckla sitt arbete med stöd av forskare och kollegor.

Vad tyckte du var svårt?
Att få tiden att räcka till att fördjupa mig i forskningslitteratur så mycket som jag önskade.

Har du något tips till någon som överväger delta i en forskningscirkel?
Det var lättare för mig att förhålla mig och göra jämförelser genom att ”forska” på ett pågående arbete än att börja med något helt nytt.

Annika Liljengren är bibliotekarie i Landskrona och deltog i Region Skånes projekt Forskningscirklar för utveckling av bibliotekens läsfrämjande verksamhet som pågick under 2017 och 2018. Annika har reflekterat i avsnittet Från checklista till Kreativa diskussioner: Läslyft för elever med svenska som andraspråk i skriften Aktionsforskande bibliotekarier.

Sofia Lindström Sol: Delaktighet som en process att omfördela makt

När vi pratar om delaktighet måste vi också prata om förändring, relevans och legitimitet. Sofia Lindström Sol, forskare på kulturförvaltningen i Göteborgs stad i projektet Delaktighetsprocesser i offentlig verksamhet, bloggar om delaktighet i kulturen från ett historiskt och politiskt perspektiv.

Delaktighet och deltagande är begrepp som syns överallt idag – inte minst i kulturen. Läs de nationella kulturpolitiska målen så som de formuleras i alla de nordiska länderna, och du hittar flera passager kring betydelsen av aktivt deltagande och delaktighet.

Men vad betyder det egentligen? Vad är det att vara delaktig i kulturen? Och vad är det offentligt finansierade kulturinstitutioner kan göra för att leva upp till målen om delaktighet? I denna text tänkte jag bena lite i begreppet och ge det ett historiskt, och politiskt, sammanhang. På så sätt kan man förstå delaktigheten, och dess konsekvenser, lite bättre.

De unga i Paris och Stockholm

Begreppet delaktighet var på tapeten under 60- och 70-talet. Det var en tid av politisk omvälvning då en ung generation gjorde uppror mot den äldre; deras värderingar och levnadssätt. I gatorna i Paris klistrades affischer med slagord upp.

Ett exempel på vad som kunde stå på en affisch är text som beskriver hur man böjer verbet ”participier” (delta) på franska; jag deltar, du deltar, han deltar, vi deltar, ni deltar, de profiterar. Den sista, skarpa formuleringen kan läsas som en kritik av majoritetssamhällets vilja att öppna armarna; delta! Vilket kan vara ett effektivt sätt att sätta locket på kritik. De unga på Paris, och även Stockholms, gator ville inte delta! De ville ha förändring!

Inte alla såg delaktighet som ett maktutövande, utan som en essentiell del av demokratin. Mot andra filosofer som argumenterade för elitstyre menade Carole Pateman i sin bok Participation and Democratic Theory (1970) att allas delaktighet i samhället är nödvändigt för att vi ska kunna ha en fullständig demokrati.

Vem bestämmer över kulturen?

Även idag är begreppet kopplat till demokrati. Precis som på 60-talet antyder begreppets popularitet att samhället är under omvandling; klyftor mellan rik och fattig ökar, segregationen hindrar människor att ha goda livsvillkor, unga människor engagerar sig allt mer sällan i föreningar, partier och organisationer, anti-demokratiska politiska partier (visst låter det motsägelsefullt?) vinner mark – utanförskapet framstår som det mest akuta, politiska problemet vi har idag. Hur ska vi få människor att kunna delta i samhället och i demokratin.

Kravet på delaktighet kommer inte bara genom oro. Sedan 80-talet har internets intåg i våra liv, persondatorernas spridning och på senare tid de smarta telefonerna gjort att vi förväntar oss ha tillgång till möjligheter att påverka på sätt vi aldrig tidigare gjort. Genom olika sociala medier kan vi till och med ha direktkontakt med våra makthavare. Den digitala delaktigheten är större än någonsin, på gott och ont.

I kulturen sätter delaktighetsbegreppet fingret på frågor kring vem kulturen är för, vem som bestämmer över den, och hur den bör legitimeras. Även här spelar teknologi en viktig roll, framförallt har den hierarkiska uppdelningen mellan producent och konsument av kultur börjat luckras upp i en tid då utvecklingen gjort det lättare än någonsin att skapa och dela en kulturell produkt.

Tillgång, interaktion och delaktighet

Medieforskaren Nico Carpentier har diskuterat skillnaden mellan tillgång, interaktion och delaktighet på ett sätt jag tycker är intressant. Han menar att tillgång egentligen bara kräver en deltagares närvaro. Ofta är det detta man pratar om när man pratar om delaktighet i kulturpolitiken; vem kommer till föreställningar, hur många får del av kommunens kulturskola, hur ska vi bredda publiken?

Interaktion är ofta tolkat som ”aktiv delaktighet”, det vill säga att på något sätt interagera med sin publik eller sina användare genom dialog eller genom föremål. Delaktighet däremot, kräver medbestämmande. Det är här begreppet får en politisk innebörd (influera) snarare än en sociologisk innebörd (delaktighet som att höra till, vara del av).

Dessa tre – tillgång, interaktion och delaktighet – utesluter inte varandra, utan kan utföras på samma gång av samma institution/organisation.

Dynamo och Frilagret – två verksamheter för unga i Göteborg

Från min forskning om delaktighet i kulturinstitutioner i Göteborg har jag tittat på två exempel på hur man jobbat med delaktighet för barn och unga, som visar på hur olika begreppet kan tolkas och vara. Barn och unga är en speciellt utpekad, viktig grupp i den nationella kulturpolitiska målen samt i Göteborgs kulturpolitiska mål. I Göteborgs stad driver kommunen stadsbiblioteket, med ungdomsavdelningen Dynamo. Kommunen driver även Frilagret, ett hus för ungas kulturevenemang.

Båda verksamheterna har som mål att vara en plats för unga i staden, där de får uttrycka sig och influera vad som händer i rummet. De vuxna som jobbar på Frilagret och Dynamo vill alltså fördela den makt de har för att unga ska kunna ta plats. Detta gör de genom att låta unga influera olika aspekter av verksamheterna; hur rummet kan se ut, vad kultur kan vara, vad kvalitet i ett projekt kan vara, vad kreativitet kan vara, vilken roll den vuxna ska ha, och hur ett kulturellt event kan se ut.

En viktig slutsats är att unga också vill influera graden av sitt deltagande, och att den graden är beroende av den tillit de känner till de vuxna som jobbar på plats. En ung person kan först delta passivt genom att bara finnas på plats, för att senare interagera inom ramen för något de vuxna bestämt men lämnat utrymme för influens, samt att självständigt utforma och utföra ett event med vuxnas stöd. Det sista steget är att påverka själva formen för hur verksamheterna ska drivas.

Relationsskapande process

Därför menar jag att man kan se delaktighet som en relationsskapande process som syftar till att omfördela makt och till att låta olika kunskapsformer ta plats. Vuxna ska inte ge upp sin makt; de har ett ansvar, men de ska öppna för ungas inflytande och medbestämmande. Vuxna har viktig kunskap och kompetens, men det har unga också, inte minst om de omständigheter som formar deras liv, och de sätt de vill göra avtryck på och påverka.

När vuxna öppnar upp för ungas deltagande måste de också öppna upp för förändring, och inte använda delaktigheten som ett sätt att ”inordna” unga och kväsa deras kritik mot vuxensamhället. Förändring måste tillåtas ske hos alla parter – och det kan vara lite skrämmande.

Delaktighet är en del av demokratin. Vår värld förändras ständigt – och fort. När vi pratar om delaktighet måste vi också prata om förändring, relevans och legitimitet. Då har vi institutioner som tar ansvar.

Sofia Lindström Sol är doktor i kulturpolitik och arbetar som forskare på kulturförvaltningen i Göteborgs stad i projektet Delaktighetsprocesser i offentlig verksamhet som är finansierad av Riksbankens Jubileumsfond och Högskolan i Borås. Forskningsprojektet började hösten 2017 och kommer fortsätta fram till hösten 2020.

Niklas Karlsson – Bara att gasa!

Språk, makt och skapande eller
Så här skapas framtidens folkbibliotek eller
Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska folkbiblioteket

Ett bibliotek är en spegling av samhället, dess rörelse och innevånare och är därmed en institution satt i en kontinuerlig anpassningsprocess. Folkbiblioteket har aldrig varit mer i mitten av samhället än nu då vi lever i en tid då information är hårdvara och inte bara en kulturell angelägenhet. Det är en plats för människor där de kan möta upp sina inre behov, finna verktyg och utvecklas i takt med det föränderliga samhället. Det är en plats som är på väg att omfatta större ambitioner i människors liv än tidigare och då krävs det nya verktyg för biblioteken för att kunna axla den nya rollen. Kultur är inte längre synonymt med den västerländska skönlitterära kanon som traditionellt dominerat folkbibliotekets utbud. Kultur idag är något mycket bredare och vi kan se hur det gamla tvådimensionella begreppet utvecklats till att bli ett multidimensionellt begrepp som inbegriper praktiskt skapande och interaktiv språkinlärning. Kultur är inte längre bara något vi tar in som förströelse eller underhållning, kultur är idag något vi tillsammans skapar baserat på mångfald och diversitet. De globala rörelserna har gjort att vi idag är ett mångkulturellt och mångspråkigt samhälle och det här är ett faktum vi som biblioteksarbetare behöver omfamna med stora öppna armar. Vi behöver kunna inkludera alla människor i en gemensam verksamhet för att kunna dra nytta av den kraft som finns i människors inneboende vilja till att skapa sig en plats i en helhet.

Så hur gör vi detta? Hur blir vi denna dynamiska, multidimensionella kulturinstitution som är en självklarhet i samhällsmedborgarnas liv? ”Språk, makt och skapande” säger väl egentligen allt om hur vi ska gå vidare i den här processen eftersom att det sätter fokus på de verkande agenserna. Samhället är inte längre ett kollektivt skapat traditionsspektra utan samhället är idag skapat utifrån individen och dess egna språk (vare sig det rör sig om modersmål, gruppspråk, bildspråk etc.), skapande (all yttrandefrihet, kreativitet, åsiktsfrihet etc.) och den makt som innefattas av de kraftfulla verktygen som biblioteket har möjlighet att erbjuda. Och den makt som individen har när de gagnar dessa verktyg… Det är därmed vår roll som biblioteksarbetare att ställa oss mitt i denna rörelse, mitt i samhället och bli de som fångar upp och leder vidare den elektriska kraften som bildar den levande kulturen vi har. Vi behöver därmed utveckla den teoretiska grunden (hur möter vi upp individen?) för att kunna utveckla det praktiska kulturskapandet (hur möjliggör vi individen?).

Som vi diskuterat i studiecirkeln så handlar mycket om att förstå vad demokrati och interkulturalitet är i dagens samhälle. Dessa begrepp bildar idag ryggrad för hur en individuell medborgare uttrycker sig och de rättigheter och möjligheter som följer i dess fotspår. Det bildar också grund för den multidimensionella verksamhetsplanen som biblioteket behöver anamma. Vi behöver vara ett aktivt tänkande intellekt som ser, möjliggör och möter upp alla uttryck. Vi behöver ha verktygen för att kunna ifrågasätta normer och vi behöver ha kollektiva forum för att skapa möten för dialog i syfte att upplysa oss själva om vilka vi är i det egna. Vi behöver vara en röst för att kunna höra en röst, demokrati är något vi behöver aktivt definiera och förstå utifrån vår roll som kulturbärare. Som väl är så är det också vårt grundläggande uppdrag att… ”biblioteken i det allmänna biblioteksväsendet ska verka för det demokratiska samhällets utveckling genom att bidra till kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning samt främja litteraturens ställning.” (Bibliotekslagen 2013:801)

Så då är det väl bara att gasa? I högsta grad: ja! Låt oss att ge oss ut i allsköns experimenterande med de praktiska idéerna för att möjliggöra den teoretiska potentialen. Låt människor mötas via Culinary literacy eller ett kongenialt uttänkt Makerspace eller skapande rum där människor får leva ut sin yttrandefrihet i sann demokratisk anda. Låt människor hitta sin egen plats i samhället där det kan få vara sig själva och där de kan få bli en del av en pulserande dynamisk helhet. Låt människor individuellt få skapa sin egen kultur i syfte att skapa vår gemensamma kultur. Mångfald och diversitet är vår kultur nu, vilket ger att folkbiblioteket har en fantastisk möjlighet att bli inte bara en naturlig del av det utan även ett grundläggande demokratiskt verktyg för alla och envar att nyttja för att skapa sin egen personliga frihet.

Niklas Karlsson
Eskilstuna bibliotek och deltagare i studiecirkeln

Hanna Rasmussen – Tankar från Folk och kultur

Hanna Rasmussen, bibliotekschef i Katrineholm, ger oss här sina tankar och reflektioner kring konventet Folk och kultur:

Så här ett tag efter Folk och kultur tänkte jag undersöka vad det var som fastnade hos mig under de där tre dagarna i Eskilstuna. Den första minnesbild som kommer upp är i skarpt ljus utomhus, där jag med snabba steg och kylan bitande i kinderna hastar mellan byggnaderna inne på Munktellområdet. Det blev många promenader, fler än vad jag förväntat mig, och de bidrog till flera sena ankomster men också frisk luft och en möjlighet till klarare tankar.

Jag ”avverkade” 15 programpunkter totalt, vilket kanske var i mesta laget, även om jag hade önskat kunna delta i ännu fler som verkade givande. För att återgå till att undersöka minnesbilder så fanns det några programpunkter som i efterhand framstår tydligare än andra. Samtalet om efterspelet till #metoo som modererades av Alice Bah Kuhnke till exempel. Det fanns ett lyssnande mellan deltagarna som jag uppfattade som väldigt hoppingivande. Bitvis så talades det verkligen klartext, hela tiden respektfullt, om en komplex fråga där makt och skuld är brännande ingredienser utan att någon hamnade i försvarsposition eller utsatt läge. Skickligt och stärkande.

Ett annat program som förvånade mig genom att vara lysande i det tillsynes enkla var Framtidsspaning i en föränderlig värld med Pär Strömbäck från Dataspelsbranschen, Elcim Yilmaz från Superturken och Max Valentin från Fabel. Tre helt olika karaktärer, med olika kompetenser, referensramar och angreppssätt, som kort och till synes enkelt, förmedlade sin syn på framtiden (och nutiden). Jag uppfattade att de kunde enas om en del saker, bland annat att förändringar sker och kommer att fortsätta ske, men i en allt snabbare takt, och att människor vill vara delaktiga, bli sedda för vem de är och kunna påverka alla delar av tillvaron. Det fina med att de hade så olika ingångar och perspektiv var att det för mig som åskådare blev inspirerande att tänka utifrån min verksamhet även om den inte alls egentligen berördes. Jag tänker att biblioteksverksamhet med fördel kan utvecklas med hjälp av perspektiv från många olika företeelser, både de som kom fram i programpunkten och andra, utan att vi för den skull urvattnar eller frångår vårt uppdrag. Egentligen har hela Folk och kultur har potential att erbjuda just detta, men då krävs det nog fler möjligheter till samtal. Jag deltog i ett arrangerat samtal, Kultursalongen med Marika Lagerkrantz, vilket var trevligt och bitvis givande, men framöver skulle jag gärna se fler möjligheter till samtal med en mer opretentiös titel och ingång för att inkludera så många röster som möjligt. Precis så som jag uppfattar att programpunkten Culinary Literacy faktiskt gjorde, även om jag inte deltog själv.

Sammantaget så var jag nöjd och väldigt trött när jag på fredagkvällen vände hemåt igen, och jag kommer gärna tillbaka igen.